Jaanas Gott o Blandat

Här kommer en sommarplåga... enligt mig.

MÖRDARSNIGLAR!!!!!

Jag tycker dom är så jävla äckliga, slaijmiga, äckliga och äckliga.

YÄÄÄÄÄKK!!!!!







Spansk skogssnigel, populärt kallad mördarsnigel är en art i familjen skogssniglar.
Den är ungefär lika stor som svart skogssnigel och har en oftast smutsigt rödbrun färg.

Vi har ett tjugotal snigelarter, alltså de utan skal, i Sverige.
Den allt större importen av grönsaker och plantskoleväxter medför att det emellanåt
kommer in någon ny art. Det är inte alltid som nykomlingarna kan etablera sig här,
men en som verkligen har lyckats med det är den spanska skogssnigeln.

Likt människan tycks spanska skogssnigeln ha stor förmåga att anpassa sig till
olika miljöer, uppfylla jorden och ställa till skada. I sitt ursprungsområde, den
pyreneiska halvön (Spanien och Portugal), är den dock inte särskilt besvärlig.
Det är nog så att det torra och varma sommarklimatet där nere utgör en starkt
begränsande faktor för detta blötdjurs leverne. För att kompensera hög dödlighet och
säkerställa sin existens måste arten ha hög förökningspotential och gener som gör både
ägg och sniglar ovanligt robusta. När den så hamnar i ett mer snigelvänligt klimat, som vårt,
kommer potentialen att slå igenom fullt ut. I stället för det normala förloppet att de flesta dör
kanske de flesta överlever, och problemet är ett faktum.







Det första belagda fyndet av spansk skogssnigel i vårt land gjordes 1975.
Det var i Påarp utanför Helsingborg. Året därpå påträffades den också i Göteborgstrakten.
Numera finns prickar på utbredningskartan i samtliga landskap i Götaland och
Svealand samt på några ställen utefter Norrlandskusten.
Lokalt är den alldeles förfärligt talrik. Spanska skogssnigeln har kommit för att stanna.

Arten sprids framför allt passivt genom att ägg och sniglar följer med transporter
av plantor, jord och trädgårdsavfall. I mindre områden sker även spridningen aktivt
genom egna förflyttningar. Täta populationer uppträder alltid i tätbefolkade områden och
man har kunnat påvisa att arten först etablerar sig i en ring runt tätorter,
det vill säga i villaförorter för att sedan sprida sig in i tätorten.







I begynnelsen finns ägg. De är små vita kulor, 3-4 mm i diameter, och läggs
många tillsammans. Det kan bli en klump med mer än 100 ägg vid ett och samma tillfälle.
Man kan hitta sådana äggsamlingar under stockar, plastsäckar och bråte i trädgården eller
i komposthögen. Sniglarna väljer ställen där äggen är skyddade mot uttorkning.

Äggläggningen sker i allmänhet under sensommaren och hösten, och hur lång tid det tar
för dem att kläckas beror på temperaturen.

Ungsniglar torde vara artens huvudsakliga övervintringsstadium hos oss.
På våren och försommaren växer de till sig och blir ganska snabbt könsmogna.
Varje individ är tvåkönad, alltså både hona och hanne. Normalt parar de sig med
varandra och utbyter då spermier. I brist på partner kan en spansk skogssnigel dock
befrukta sig själv, och det kan alltså räcka med att en enda individ, eller till och med ett
enda ägg, kommer till en ny plats för att en talrik population ska uppstå!

Efter avslutad äggläggning har de vuxna sniglarna gjort sitt och åldras snabbt.
De dör under hösten, högst ett år gamla, och den nya generationen tar vid.







Nykläckta spanska skogssniglar är pyttesmå och blekgula.
Efter några veckor framträder ett mörkare längsgående band på sidan och en
lyrformad teckning på den så kallade manteln. Andra arter har snarlikt utseende.
Så småningom försvinner banden, och de vuxna djuren är jämnt färgade.
Den vanligaste nyansen är "smutsbrun", men de kan också vara betydligt ljusare eller mörkare.
Även storleken varierar mycket - en del blir inte längre än 5-6 cm, andra drygt dubbelt så långa.








Fukt är A och O för sniglars välbefinnande. Dagtid är det ofta för torrt för dem,
och då håller de sig stilla i något skrymsle som skyddar dem mot uttorkning.
Små sniglar kan krypa ner i sprickor och andra håligheter i marken, men större individer
behöver ge sig längre bort för att finna skydd. Det är vanligt att spanska skogssnigeln har
reträttplatser i skuggiga lägen eller tät vegetation för att därifrån göra räder ut på öppen
mark när natten kommer.

Spanska skogssnigeln är en riktig allätare. Den äter det mesta i växtväg och ratar
varken hundbajs eller artfränder.
Öknamnet mördarsnigel kommer dock främst av det faktum att den utövar kannibalism.

Det har gjorts en del jämförande studier över vilka ogräs och odlade växter som föredras.
Tagetes, Dahlia, Hosta (funkia) och sallat hör till favoriterna.







Spanska skogssnigelns spridning och skadegörelse kräver motåtgärder.
Har snigeln väl etablerat sig är den nästan omöjlig att utrota, men det går att leva med
den om man kombinerar olika metoder - och samverkar grannar emellan.

På ställen där snigeln finns får man försöka att bekämpa den, minska dess
uppförökning och göra sina växter mindre tillgängliga. Det är viktigt att sätta in
motåtgärder redan på våren, innan man egentligen besväras av djuren.
Varje övervintrad individ som man lyckas eliminera tidigt innebär hundratals
färre ägg senare under säsongen. Sök sniglarna i första hand på skuggiga,
fuktiga ställen, och lägg ut gömslen i form av breda plankor, skivor, plastsjok,
blöta säckar eller liknande. På dagarna uppehåller sig djuren gärna under sådana
material som skydd mot uttorkning, och det är då lätt att plocka dem.

För att ertappa sniglar i aktivitet är det lämpligt att ge sig ut i skymning och gryning,
särskilt när det är fuktigt väder eller dagg.

Det finns flera sätt att bli av med spansk skogssnigel. Det effektivaste är att
klippa huvudet av snigeln. Andra metoder är ölfällor, att samla sniglarna i kärl och hälla
över kokande vatten, att frysa ned sniglarna i en frys eller att begjuta dem med
salt vilket gör att de torkar ut och dör. Eftersom arten kannibaliserar på döda sniglar
dras andra sniglar till saltet. Utöver detta finns även olika former av hinder för att inte
sniglarna ska nå vissa områden. Dessa hinder kan vara mekaniska, elektriska eller dylikt.
På marknaden finns också många preparat baserade på järnfosfat blandade med
smakämnen som gör att snigeln äter produkten. Järnfosfat förstör sniglarnas
mag- och tarmsystem, och får dem därför att svälta ihjäl inom några dagar.

Det finns även djur som i vissa fall äter arten, som igelkottar, grävlingar,
vildsvina och vissa fåglar, speciellt myskanka som har snigeln som favoritföda.
Det förekommer även ett biologiskt bekämpningsmedel, nämligen rundmaskarten.
Maskarna parasiterar på sniglar som dör inom en till tre veckor efter att den infekterats.
Användandet av detta biologiska bekämpningsmedel tilläts först 2008.







Spansk skogssnigel går även att äta, men detta kräver att den sköljs, rensas och kokas så
grundligt att det i de allra flesta sammanhang inte är mödan värt.
Dagens Nyheter publicerade i juli 2007 ett recept påmördarsnigel-toast, där kocken
poängterade att han efter bästa förmåga försökt kamouflera snigelns egen smak
med hjälp av olika kryddor.

Ett glas rött vin, eller kanske en öl och en snaps, är vad kocken rekommenderar till snigeltoasten.
- Man kan behöva ett glas vin för att fatta mod när man ska äta sniglar.