Fästingar......
Här kommer nästa (äckliga) sommarplåga......
Fästingar är samlingsnamnet för en grupp små vinglösa spindeldjur.
Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland
även reptiler och groddjur.
De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar och mjuka fästingar.
De hårda fästingarnas har ett skal av kitin, och det är med dem som det
svenska ordet fästing vanligen associeras.
De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de
hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid.
Den tredje fästingfamljen - Nuttalliellidae - förekommer bland annat i Afrika.
Blodtörstande sitter fästingarna i gräset och sniffar - med framfötterna -
efter något lämpligt bytesdjur.
Passerar något som skapar vibrationer, känns varmt och luktar på rätt sätt -
koldioxid, svett mm - greppar fästingen tag med sina små klor, kliver ombord
och börjar leta upp något lämpligt ställe att borra in sin blodsugarsnabel på.
Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta.
Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod.
Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek.
Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga
kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.
De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens.
De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod.
Alla fästingar behöver tre olika värdar för att fullfölja sin livscykel.
Fästingarna genomgår ett sexbent larvstadium, men får med tiden 8 ben som har häftskivor.
Larven livnär sig på små reptiler, fåglar och mindre däggdjur. Det är de vuxna fästingarna
som parasiterar på större däggdjur.
Fästingar är ögonlösa.
Fästingar kan leva länge, åtminstone upp till sex år.
Hur lång tid fästingens utveckling tar beror på sådant som temperatur,
luftfuktighet och blodtillgång.
Fästingar är aktiva redan vid så läga temperaturer som 4-5 grader, så man
kan faktiskt råka ut för fästingar en solig tövinterdag med barmarksfläckar.
Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är
borrelios ochTBE. Det finns även fästingburen tyfus.
En fästing som genom sitt bloddrickande fått i sig smittat blod kan föra smittan
vidare till nästa värddjur.
När fästingen har sugit blod i ca 9 dygn, är den ca 10 millimeter stor.
Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den vit,
blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del.
Genom att i fästingbemängda områden bära ljusa kläder kan man vid en översyn
påträffa många av dem i tid, utanpå kläderna. Även om fästingar har bedövande saliv
ger fästingen, där den sitter fastbiten, många gånger förr eller senare upphov till klåda.
Fästingen känns då som en sårskorpsliknande flik eller vårta på huden.
Fästingar bör avlägsnas direkt när de påträffas på huden.
Den ska dras rakt ut, långsamt, med en pincett så nära huden som möjligt.
Fästingborttagare finns att köpa på apotek och underlättar borttagning.
Om man försöker rycka bort en fästing med våld kan den med den hullingförsedda
snabeln bli kvar i såret och kan där vålla inflammation.
Smör, olja eller nagellack bör inte användas, för då kan fästingen smitta ner
värden, innan den släpper. Om en del av fästingen blir kvar, kan det bli en lokal
liten svullnad, liknande en böld eller finne.
Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en
ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2–30 dagar efter fästingbettet
ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare.
Denna rodnad visar sig bara hos 50–75 % av dem som blivit smittade med borrelia.
Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa).
Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet,
njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.
Fästingar är samlingsnamnet för en grupp små vinglösa spindeldjur.
Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland
även reptiler och groddjur.
De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar och mjuka fästingar.
De hårda fästingarnas har ett skal av kitin, och det är med dem som det
svenska ordet fästing vanligen associeras.
De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de
hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid.
Den tredje fästingfamljen - Nuttalliellidae - förekommer bland annat i Afrika.
Blodtörstande sitter fästingarna i gräset och sniffar - med framfötterna -
efter något lämpligt bytesdjur.
Passerar något som skapar vibrationer, känns varmt och luktar på rätt sätt -
koldioxid, svett mm - greppar fästingen tag med sina små klor, kliver ombord
och börjar leta upp något lämpligt ställe att borra in sin blodsugarsnabel på.
Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta.
Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod.
Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek.
Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga
kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.
De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens.
De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod.
Alla fästingar behöver tre olika värdar för att fullfölja sin livscykel.
Fästingarna genomgår ett sexbent larvstadium, men får med tiden 8 ben som har häftskivor.
Larven livnär sig på små reptiler, fåglar och mindre däggdjur. Det är de vuxna fästingarna
som parasiterar på större däggdjur.
Fästingar är ögonlösa.
Fästingar kan leva länge, åtminstone upp till sex år.
Hur lång tid fästingens utveckling tar beror på sådant som temperatur,
luftfuktighet och blodtillgång.
Fästingar är aktiva redan vid så läga temperaturer som 4-5 grader, så man
kan faktiskt råka ut för fästingar en solig tövinterdag med barmarksfläckar.
Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är
borrelios ochTBE. Det finns även fästingburen tyfus.
En fästing som genom sitt bloddrickande fått i sig smittat blod kan föra smittan
vidare till nästa värddjur.
När fästingen har sugit blod i ca 9 dygn, är den ca 10 millimeter stor.
Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den vit,
blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del.
Genom att i fästingbemängda områden bära ljusa kläder kan man vid en översyn
påträffa många av dem i tid, utanpå kläderna. Även om fästingar har bedövande saliv
ger fästingen, där den sitter fastbiten, många gånger förr eller senare upphov till klåda.
Fästingen känns då som en sårskorpsliknande flik eller vårta på huden.
Fästingar bör avlägsnas direkt när de påträffas på huden.
Den ska dras rakt ut, långsamt, med en pincett så nära huden som möjligt.
Fästingborttagare finns att köpa på apotek och underlättar borttagning.
Om man försöker rycka bort en fästing med våld kan den med den hullingförsedda
snabeln bli kvar i såret och kan där vålla inflammation.
Smör, olja eller nagellack bör inte användas, för då kan fästingen smitta ner
värden, innan den släpper. Om en del av fästingen blir kvar, kan det bli en lokal
liten svullnad, liknande en böld eller finne.
Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en
ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2–30 dagar efter fästingbettet
ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare.
Denna rodnad visar sig bara hos 50–75 % av dem som blivit smittade med borrelia.
Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa).
Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet,
njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.
Trackback
