Jaanas Gott o Blandat

Idag när jag var ut en sväng och när jag kom hem igen så såg jag hundratals sidensvansar

som flög mellan trädgårdarna här runt omkring oss.

 

 

 

Dom mumsade i sig av bär och äpplen som låg på backen... eller satt

kvar på träden.

 

 

 

Jag försökte fotografera dessa sidensvansar, men det var inte det lättaste.

För kom jag för nära...och då var jag ändå inte så nära....så flög dom iväg.

Jag fick använda zoomen på kameran till max och ta fort några bilder innan dom

blev skrämda igen av något....

 

 

 

Havsödlan är en art i familjen leguaner.

Arten träffas uteslutande på Galapagosöarna och är den enda bland nutidens ödlor,
som lever i havet och hämtar sin föda ur detta.





Huvudet är kort och brett med trubbig nos samt har översidan beklädd med
mosaikartad anordnade större och mindre sköldar.
Den kraftiga bålen och den långa stjärten är på ryggsidan försedda med en kam.
Svansen, som mot spetsen är starkt hoptryckt från sidorna, är beklädd med större fyrkantiga fjäll. Benen är korta och kraftiga; tårna försedda med små simhudar.
Denna ödla uppnår en totallängd av 150 cm med svansen.





Dess rörelser i vattnet är snabba och ormlika. Den långa och hoptryckta svansen
tjänstgör såsom simredskap.





På marken rör djuret sig däremot långsamt och med svårighet.
Man har iakttagit större flockar ute i havet på över 30 meters avstånd från stranden.
Djurets föda utgörs nästan uteslutande av alger.
Detta levnadssätt och de därigenom betingade organisationsförhållandena är inte ursprungligt,
utan hellre att anse såsom jämförelsevis sent skedda tillpassningar.





Honan lägger sina ägg i den varma sanden på grund av kalla havet.

När en fluga är nära havsödlan så spela ödlan död så att flugan kommer närmre då kan
havsödlan dra flugan in i ödlans mun med sin långa tunga.

En havsödla älskar solvärmen på Galapagos öarna dom brukar sitta på en lavaklippa och sola.

Honungsgrävling är ett rovdjur i familjen mårddjur som förekommer i Afrika och Asien.
Trots namnet räknas arten inte till de egentliga grävlingarna (Melinae) utan till en
egen underfamilj, Mellivorinae.





Pälsen har en kännetecknande svart-grå-vit mönstring.
Den övre delen från bakhuvudet till svansens rot är vit eller gråvit. Genom en skarp gräns
skiljs den undre delen som är svart. Även ansiktet och extremiteterna är svart.
I några afrikanska skogsområden finns dock individer som är helt svarta.

Extremiteterna och svansen är i jämförelse med kroppen förhållandevis korta.
Vid de främre fötterna finns skarpa klor.
Den relativt tjocka huden hänger löst på kroppen.
Huvudet är brett och har en kort och spetsig nos samt små ögon. Djuret saknar yttre öron.

Grävlingen får som vuxen en kroppslängd på mellan 60 och 77 cm och svansen kan
öka totallängden cirka 20 till 30 cm. Hanar är oftast lite tyngre än honor och når en
vikt mellan 7 och 13 kg.





Honungsgrävlingar är huvudsakligen aktiva på gryningen eller på natten.
I regioner långt ifrån civilisationen och områden med kyligt klimat kan de
vara aktiva även på dagen.
Som viloplatser använder de oftast egna utgrävda lyor.
Dessa är vanligtvis mellan en och tre meter långa och slutar i ett litet rum.
Ibland bor honungsgrävlingar i naturliga grottor, håligheter i träd eller bon som
byggts av andra djur. En individ har oftast flera viloplatser i sitt revir.
På grund av att de vandrar långa sträckor, bor de sällan två efterföljande dagar i samma lya.
Sin föda hittar de huvudsakligen på marken.
Ibland klättrar de även i träd, särskild när de letar efter honung.





Som de flesta mårddjur lever honungsgrävlingar huvudsakligen ensamma.
Ibland påträffas dock mindre grupper som består av en familj, ett par eller några hanar.
De har jämförelsevis stora territorier som omfattar flera kvadratkilometer.

Honungsgrävlingar betraktas som mycket aggressiva och de har därför, undantaget
människan, nästan inga fiender.
Förutom under buken har grävlingen en tjock hud som effektivt skyddar djuret mot angrepp.
Grävlingen använder även sina kraftiga främre fötter med dess långa klor samt tänderna som försvarsredskap.
Dessutom har de möjligheten, likt skunkar, att spruta en illaluktande vätska från sina
analkörtlar när de blir attackerade. Det finns berättelser att honungsgrävlingar har kämpat
med djur som i storlek som en buffel.





Honungsgrävlingar är till största delen köttätare och jagar däggdjur som gnagare eller
ungdjur av större arter som rävar eller antilper.
Dessutom står fåglar och deras ägg, reptiler (bland annat mindre krokodiler och giftormar),
groddjur, as, insektslarver, skorpioner och andra ryggradslösa djur på matsedeln.
Växtdelar äter honungsgrävlingen bara av i mindre mängder då i form av frukt, bär eller rötter.

Omtalat är artens förkärlek för honung, som gett djuret sitt namn.

Det finns olika uppgifter om dräktighetens längd.
Det beror troligtvis på att äggen, som hos flera andra mårddjur, vilar en tid efter befruktningen.
Mellan parningen och födslen går det normalt fem till sex månader men den
egentliga dräktigheten borde vara kortare.
Kull brukar bestå av två till fyra ungar som tillbringar sina första veckor i en lya som
polstrats med torra växtdelar. Ungarna stannar jämförelsevis länge, ibland över ett år, hos honan. Livslängden i naturen är inte känd, men djuret har i fångenskap levt till en ålder på 26 år.

Trots artens stora utbredningsområde är den, på grund av de stora reviren,
synlig förhållandevis sällan. Människor betraktar grävlingen ofta som plåga då den
öppnar bikupor och på grund av att den kan smyga in i hus och döda höns.
Förföljelsen med giftbete eller fällor har medfört att artens bestånd minskat i några regioner,
till exempel Sydafrika. Allmänt räknas dock inte honungsgrävlingen till någon hotad art.

Familjen blåsfiskar är en mycket stor grupp och enskilda arter har bara latinska namn.
De har alla en mer eller mindre äggformad kropp, men kan svälja luft och blåsa upp
sig till bollar när de blir retade eller skrämda.
Många arter är färggranna och de mindre sorterna kan köpas som akvariefiskar.

Blåsfiskarna är i allmänhet relativt små, men vissa arter kan uppnå en
längd mellan 70 och 100 cm.
Karakteristiskt för blåsfisken är fyra sammanfogade tänder som formerar
en näbbliknande struktur i käken.

De flesta blåsfiskar lever i grunda tropiska vatten, men somliga arter kan
leva på upp till hundra meters djup.
Fuguarterna lever i Röda havet, Indiska oceanen och Stilla havet.







Majoriteten av blåsfiskarna är giftiga.
Giftet i en fisken sitter i äggstockarna, leverna och andra inälvor samt i skinnet och
det räcker med en dos på mindre än 1 milligram för att ta livet av en människa
på mindre än 20 minuter.

Symptomen som uppstår inom 10 - 45 minuter efter intag av giftet:
Blekhet, yrsel, nedsatt känsla i tunga och läppar samt ataxi (oförmåga att koordinera
muskelrörelser till följd av skada på centrala nervsystemet).
Detta följs ofta av hypersalivering, svettning, huvudvärk, sänkt kroppstemperatur
och sänkt blodtryck samt en stigande men svag puls.
Kort efter detta blir man att hyperventilera och i samband med detta blir bl a
läpparna blåa pga av dålig syre- och blodtillförsel.
Muskelparalys uppstår därefter i svalg- och halsregionen följt av total
muskelparalys.
Innan döden inträffar brukar dessutom ögonen fixeras.


I förgiftningsfall från en fugumåltid är dock dosen lägre, och de allvarliga symptomen
tar längre tid att utveckla. Utan vård dör den förgiftade vanligen inom 4–24 timmar.







Fugu är en speciell maträtt i Japan.
Den anses vara höjden av kulinarisk njutning och fisken betingar mycket höga priser.
Fugu serveras ofta tillsammans med ris och kokta färska grönsaker.

Sedan 1958 krävs det 2–3 års lärlingsskap, följt av ett examensprov, för att få arbeta
som fugukock åt allmänheten.
Provet innehåller även teoretiska delar, som identifikation av fiskarter.
Européer och amerikaner blir ofta avskräckta av att den är så pass giftig, men en
fugu-rätt på en restaurang får sägas vara i det närmaste helt ofarlig.
De dödsfall som inträffar rör sig i praktiken nästan alltid om personer som själva har fångat
och tillagat fisken och ätit den extremt giftiga levern eller andra inälvor.

Här kommer en till sommarplåga, bromsen.

Det är väl en ettrig fluga?.... omöjlig att bli av med, när
den väl har hittat en.... känns det som.
Den är så irriterande!!
Och det känns ordentlig när den sticker en.






Bromsar är en familj i insektordningen tvåvingar och underordningen flugor.

Bromsarna är kraftigt byggda och har ett stort huvud och stora, skimrande fasettögon.

Mundelarna är stickande och sugande. Beroende på art varierar längden från 6 till 30 mm.
De är snabba flygare; fäbromsen kan komma upp i en hastighet av 60 km/h.







Bromsar finns över hela världen. Det finns över 4 000 arter.

I Sverige finns 45 arter fördelade på sju släkten, varav de mest anmärkningsvärda är boskapsbromsen, renbromsen och blindbromsen.







Bromsar är blodsugande insekter, som anfaller idisslande däggdjur, hästar och människor.
Det är dock endast honan som suger blod, vilket hon behöver för att utveckla sina ägg.
Hannarna lever huvudsakligen av blommors nektar.

Bromsarna har en fullständig metamorfos, det vill säga – äggen kläcks till larver som måste
äta och växa innan de kan förpuppar sig och förvandlas till vuxna insekter.







Bromsbett undviks bäst genom att man håller sig stilla och tyst om en bromssvärm är i närheten.
Många bromsar letar efter mat, så det är bra om man inte luktar som en blomma eller ser
ut som en – undvik färggranna kläder och parfym.

Lukten från mat attraherar bromsar, så man ska vara försiktig när man lagar mat, äter
eller dricker utomhus. Man kan täcka över maten tills att man äter den.


För att minska smärtan efter bromsbettet så är det bra att lägga på is eller en kall
kompress på bromsbettet eller antihistaminsalva eller kortisonkräm på den del av
huden som blivit irriterad runt bettet.. För att minska svullnaden är det bra att hålla den stuckna
armen eller benet högt. Om bromsbettet är mer allvarligt så ska blåsorna försiktigt tvättas
med tvål och vatten, detta för att undvika sekundär infektion.
Vid lindriga allergi symptom efter bromsbett så borde en antihistamintablett inmundigas.

Här kommer en sommarplåga... enligt mig.

MÖRDARSNIGLAR!!!!!

Jag tycker dom är så jävla äckliga, slaijmiga, äckliga och äckliga.

YÄÄÄÄÄKK!!!!!







Spansk skogssnigel, populärt kallad mördarsnigel är en art i familjen skogssniglar.
Den är ungefär lika stor som svart skogssnigel och har en oftast smutsigt rödbrun färg.

Vi har ett tjugotal snigelarter, alltså de utan skal, i Sverige.
Den allt större importen av grönsaker och plantskoleväxter medför att det emellanåt
kommer in någon ny art. Det är inte alltid som nykomlingarna kan etablera sig här,
men en som verkligen har lyckats med det är den spanska skogssnigeln.

Likt människan tycks spanska skogssnigeln ha stor förmåga att anpassa sig till
olika miljöer, uppfylla jorden och ställa till skada. I sitt ursprungsområde, den
pyreneiska halvön (Spanien och Portugal), är den dock inte särskilt besvärlig.
Det är nog så att det torra och varma sommarklimatet där nere utgör en starkt
begränsande faktor för detta blötdjurs leverne. För att kompensera hög dödlighet och
säkerställa sin existens måste arten ha hög förökningspotential och gener som gör både
ägg och sniglar ovanligt robusta. När den så hamnar i ett mer snigelvänligt klimat, som vårt,
kommer potentialen att slå igenom fullt ut. I stället för det normala förloppet att de flesta dör
kanske de flesta överlever, och problemet är ett faktum.







Det första belagda fyndet av spansk skogssnigel i vårt land gjordes 1975.
Det var i Påarp utanför Helsingborg. Året därpå påträffades den också i Göteborgstrakten.
Numera finns prickar på utbredningskartan i samtliga landskap i Götaland och
Svealand samt på några ställen utefter Norrlandskusten.
Lokalt är den alldeles förfärligt talrik. Spanska skogssnigeln har kommit för att stanna.

Arten sprids framför allt passivt genom att ägg och sniglar följer med transporter
av plantor, jord och trädgårdsavfall. I mindre områden sker även spridningen aktivt
genom egna förflyttningar. Täta populationer uppträder alltid i tätbefolkade områden och
man har kunnat påvisa att arten först etablerar sig i en ring runt tätorter,
det vill säga i villaförorter för att sedan sprida sig in i tätorten.







I begynnelsen finns ägg. De är små vita kulor, 3-4 mm i diameter, och läggs
många tillsammans. Det kan bli en klump med mer än 100 ägg vid ett och samma tillfälle.
Man kan hitta sådana äggsamlingar under stockar, plastsäckar och bråte i trädgården eller
i komposthögen. Sniglarna väljer ställen där äggen är skyddade mot uttorkning.

Äggläggningen sker i allmänhet under sensommaren och hösten, och hur lång tid det tar
för dem att kläckas beror på temperaturen.

Ungsniglar torde vara artens huvudsakliga övervintringsstadium hos oss.
På våren och försommaren växer de till sig och blir ganska snabbt könsmogna.
Varje individ är tvåkönad, alltså både hona och hanne. Normalt parar de sig med
varandra och utbyter då spermier. I brist på partner kan en spansk skogssnigel dock
befrukta sig själv, och det kan alltså räcka med att en enda individ, eller till och med ett
enda ägg, kommer till en ny plats för att en talrik population ska uppstå!

Efter avslutad äggläggning har de vuxna sniglarna gjort sitt och åldras snabbt.
De dör under hösten, högst ett år gamla, och den nya generationen tar vid.







Nykläckta spanska skogssniglar är pyttesmå och blekgula.
Efter några veckor framträder ett mörkare längsgående band på sidan och en
lyrformad teckning på den så kallade manteln. Andra arter har snarlikt utseende.
Så småningom försvinner banden, och de vuxna djuren är jämnt färgade.
Den vanligaste nyansen är "smutsbrun", men de kan också vara betydligt ljusare eller mörkare.
Även storleken varierar mycket - en del blir inte längre än 5-6 cm, andra drygt dubbelt så långa.








Fukt är A och O för sniglars välbefinnande. Dagtid är det ofta för torrt för dem,
och då håller de sig stilla i något skrymsle som skyddar dem mot uttorkning.
Små sniglar kan krypa ner i sprickor och andra håligheter i marken, men större individer
behöver ge sig längre bort för att finna skydd. Det är vanligt att spanska skogssnigeln har
reträttplatser i skuggiga lägen eller tät vegetation för att därifrån göra räder ut på öppen
mark när natten kommer.

Spanska skogssnigeln är en riktig allätare. Den äter det mesta i växtväg och ratar
varken hundbajs eller artfränder.
Öknamnet mördarsnigel kommer dock främst av det faktum att den utövar kannibalism.

Det har gjorts en del jämförande studier över vilka ogräs och odlade växter som föredras.
Tagetes, Dahlia, Hosta (funkia) och sallat hör till favoriterna.







Spanska skogssnigelns spridning och skadegörelse kräver motåtgärder.
Har snigeln väl etablerat sig är den nästan omöjlig att utrota, men det går att leva med
den om man kombinerar olika metoder - och samverkar grannar emellan.

På ställen där snigeln finns får man försöka att bekämpa den, minska dess
uppförökning och göra sina växter mindre tillgängliga. Det är viktigt att sätta in
motåtgärder redan på våren, innan man egentligen besväras av djuren.
Varje övervintrad individ som man lyckas eliminera tidigt innebär hundratals
färre ägg senare under säsongen. Sök sniglarna i första hand på skuggiga,
fuktiga ställen, och lägg ut gömslen i form av breda plankor, skivor, plastsjok,
blöta säckar eller liknande. På dagarna uppehåller sig djuren gärna under sådana
material som skydd mot uttorkning, och det är då lätt att plocka dem.

För att ertappa sniglar i aktivitet är det lämpligt att ge sig ut i skymning och gryning,
särskilt när det är fuktigt väder eller dagg.

Det finns flera sätt att bli av med spansk skogssnigel. Det effektivaste är att
klippa huvudet av snigeln. Andra metoder är ölfällor, att samla sniglarna i kärl och hälla
över kokande vatten, att frysa ned sniglarna i en frys eller att begjuta dem med
salt vilket gör att de torkar ut och dör. Eftersom arten kannibaliserar på döda sniglar
dras andra sniglar till saltet. Utöver detta finns även olika former av hinder för att inte
sniglarna ska nå vissa områden. Dessa hinder kan vara mekaniska, elektriska eller dylikt.
På marknaden finns också många preparat baserade på järnfosfat blandade med
smakämnen som gör att snigeln äter produkten. Järnfosfat förstör sniglarnas
mag- och tarmsystem, och får dem därför att svälta ihjäl inom några dagar.

Det finns även djur som i vissa fall äter arten, som igelkottar, grävlingar,
vildsvina och vissa fåglar, speciellt myskanka som har snigeln som favoritföda.
Det förekommer även ett biologiskt bekämpningsmedel, nämligen rundmaskarten.
Maskarna parasiterar på sniglar som dör inom en till tre veckor efter att den infekterats.
Användandet av detta biologiska bekämpningsmedel tilläts först 2008.







Spansk skogssnigel går även att äta, men detta kräver att den sköljs, rensas och kokas så
grundligt att det i de allra flesta sammanhang inte är mödan värt.
Dagens Nyheter publicerade i juli 2007 ett recept påmördarsnigel-toast, där kocken
poängterade att han efter bästa förmåga försökt kamouflera snigelns egen smak
med hjälp av olika kryddor.

Ett glas rött vin, eller kanske en öl och en snaps, är vad kocken rekommenderar till snigeltoasten.
- Man kan behöva ett glas vin för att fatta mod när man ska äta sniglar.

Här kommer nästa sommarplåga.... getingen.

Och jag tyckte jag hörde någon som sa att i år är det
ett riktigt getingår.... med massor av getingar.








Getingar är en familj i underordningen midjesteklar.
I familjen finns omkring 4000 arter, till exempel vanlig geting.

Vanlig geting är en gul och svart 11–16 mm (drottning 17–20 mm, drönare 13-17 mm)
lång stekel. Den är Sveriges vanligaste geting och tillsammans med tysk geting är
den även Centraleuropas vanligaste. Den har en hullingförsedd giftgadd som, till skillnad
mot tambiet, kan användas upprepade gånger.








Boet byggs på våren – försommaren av en drottning i form av sexkantiga celler, där
hon sedan lägger ägg. Boet är uppbyggt av en sorts pappersmassa, som skapats av tuggade
träfibrer och saliv. Vanligen hänger boet i ett innertak på ett hus, inne i ett gryt eller liknande,
från en stjälkliknande struktur. På denna struktur utsöndrar drottningen sedan en kemikalie
som håller myror borta.







Getingarna har två par vingar som i viloläge hålls hopvikta längs med kroppen.
Fasettögonen är njurformiga.

Getingar har en gadd kopplad till en giftkörtel. Gadden lossnar inte vid stick, som
hos tambin, utan kan användas gång på gång. Det är bara honorna som har gadd,
det är äggledaren som ombildats till gadd.

Getingarnas svartgulrandiga bakkropp är ett exempel på aposematism, varningsfärger
som signalerar att den har försvar mot rovdjur.







De ägg som drottningen lägger blir larver, som efter 10 – 20 dagar bygger en puppa av silkestråd.
Efter ytterligare en vecka utvecklas till arbetare, vanligen 3 000 – 4 000 stycken per bo, men
i extremfall ända upp till 50 000. Dessa hjälper till att bygga på och underhålla boet och skaffa
mat till larver och drottningen. Arbetarna styrs av feromoner från drottningen.

Larverna livnär sig på proteinrik föda, såsom andra insekter. De fullvuxna individerna lever
dock på socker, som till exempel från fallfrukt, trädsav eller honung.







Arbetarna kommer från befruktade ägg, men får för lite näring för att utvecklas till drottningar.
Framåt hösten tillåts dock några ägg bli drottningar, som tillsammans med drönare (hannar)
svärmar och parar sig. Drönarna utvecklas ur obefruktade ägg och saknar gadd.
Efter svärmningen dör den ursprungliga drottningen. Arbetarna kastar ut kvarvarande larver
och lägger ägg (som är obefruktade) i boet, som i enstaka fall överlever och utvecklas till drönare.
De nya drottningarna letar ofta upp en övervintringsplats och producerar dessutom glykol i
kroppen, som sänker fryspunkten.







I Australien och på Nya Zeeland kan ett samhälle av vanlig geting överleva flera säsonger
, men i vanliga fall är det en ettårscykel, och boet återanvänds inte.

Bivråk är en fiende till den vanliga getingen.







Det finns en mängd olika sätt att minimera risken för incidenter med getingar, har man
dessutom personer i familjen som är känt getingallerigiska eller om man har småbarn
eller husdjur så kan det vara en god idé att försöka genomföra / tänka på de förebyggande
åtgärder som kommer här:

* Ta bort getingbona när de fortfarande är små med enbart en drottning i boet.
Detta är betydligt lättare och mindre kostsamt än att kämpa med att få bort ett större
getingbo längre fram på säsongen.

* Se till att getingarna inte kan bygga bon i huset genom att täta sprickor i fasaden,
sätta nät över ventilationssystem.

* Använd nätdörrar för att förhindra att getingar kommer in i huset.

* Använd insektsnät för de fönster som ofta är öppna.

* Många getingar letar efter socker samt insekter, så undvik att bära blommiga kläder
(för vi vet ju alla var insekterna håller sig).

* Undvik starka parfymer samt starkt doftande hårspray.

* Eftersom doften från kött samt sötsaker attraherar getingar, så ska man alltid vara
försiktig vid matlagning utomhus. Täck alltid över maten tills den skall ätas.

* Drick aldrig ur en öppnad burkläsk eller mörk flaska som har stått ute utan uppsikt.

* Undvik att gå barfota utomhus, speciellt viktigt vid fruktträd och buskar.

* Var extra försiktig vid t.ex stengärden, täta häckar, murar med håligheter, uthus,
ihåliga träd, fågelholkar, björnbär & hallonris, där getingarna har en
förkärlek till att bygga bon.

* Om en geting är intresserad av dig, vifta och slå inte med armarna, då blir den bara
mer intresserad av dig och risken för att bli stucken ökar dramatiskt.
Låt den sätta sig på dig om du klarar av det (den inser snart att du inte var en
blomma och flyger vidare), annars försök att springa därifrån istället.







Reaktionen på stick av geting eller bi är i regel endast lokal och yttrar sig som
brännande smärta, svullnad, rodnad och klåda på stickstället. Svullnad efter stick i
munhåla eller svalg kan dock innebära risk för kvävning.

Vissa personer kan reagera med allmänpåverkan som illamående, matthet,
ansiktssvullnad, klåda, utslag, blodtrycksfall och andningsbesvär. En sådan
allmänpåverkan kan komma snabbt och beror på en allergisk reaktion.
Många stick samtidigt kan ge liknande symtom.


Uppsök sjukhus/läkare:
Vid tecken på allmänpåverkan.
Om du tidigare reagerat med överkänslighet vid geting- eller bistick.
Vid stick i munhåla och svalg.
Vid stick i ögat.
Om småbarn eller äldre får många stick samtidigt.



Huskurer mot getingstick.

Det första man bör göra är att konstatera att det verkligen handlar om en geting man
blivit stucken av. Har man blivit stucken av ett honungsbi så sitter gadden kvar i huden och
fortsätter pumpa in gift i huden (biet själv dör), här gäller det att få bort gadden så fort
som möjligt för att förhindra att mer gift sprutas in. Getingarnas gadd blir sällan kvar i huden
vid stick, detta beror på att de använder sin gadd som ett vapen då de jagar insekter och
behöver kunna använda den om och om igen, detta till skillnad mot bina vars enda
anledning att sticka är för att skydda sig mot glupska däggdjur som är ute efter honung.
Getingen kan alltså sticka upprepade gånger, så det gäller att borsta bort den så fort som
möjligt för att undvika ytterligare stick.Skulle det vara så att man befinner sig i närheten av
getingarnas bo gäller det också att ta sig ifrån området då getingen när den sticker
sänder ut "hjälpsignaler" i form av doftämnen och andra getingar ifrån samma bo
som känner dessa dofter kommer omedelbart till undsättning.

För att lindra besvären efter att man blivit stucken kan man fukta huden kring sticket och

sedan ta en sockerbit och trycka mot sticket, varpå en del av giftet tas upp

genom kapilläreffekt utav sockerbit.

För att lindra klådan och svedan som uppstår kan man badda med alsolsprit, stryka på

alsolgel eller använda en särskild insektspenna som stryks mot huden. Man kan även

smörja med kylbalsam eller lokalbedövande salva, Xylocain (Obs, bör ej användas

på barn under 1 1/2 år). En annan vanlig huskur är att ta en magnesyl, fukta lite och

lägga denna på stickstället. Is kan förstås också användas för att lindra svullnaden.

 

Andra huskurer som ofta omnämns på nätet är:

• Citronsaft (samma verkan som magnesyl, syran tar bort klådan)
• Vinäger (som ovan)
• Mossa som trycks på svullnaden
• Gurka
• Basilika
• Gul Lök
• Blad av ringblomma (särskilt vid bistick)
• Grodblad

Här kommer nästa (äckliga) sommarplåga......





Fästingar är samlingsnamnet för en grupp små vinglösa spindeldjur.
Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland
även reptiler och groddjur.

De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar och mjuka fästingar.
De hårda fästingarnas har ett skal av kitin, och det är med dem som det
svenska ordet fästing vanligen associeras.
De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de
hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid.
Den tredje fästingfamljen - Nuttalliellidae - förekommer bland annat i Afrika.

Blodtörstande sitter fästingarna i gräset och sniffar - med framfötterna -
efter något lämpligt bytesdjur.
Passerar något som skapar vibrationer, känns varmt och luktar på rätt sätt -
koldioxid, svett mm - greppar fästingen tag med sina små klor, kliver ombord
och börjar leta upp något lämpligt ställe att borra in sin blodsugarsnabel på.





Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta.
Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod.
Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek.
Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga
kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.

De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens.
De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod.

Alla fästingar behöver tre olika värdar för att fullfölja sin livscykel.
Fästingarna genomgår ett sexbent larvstadium, men får med tiden 8 ben som har häftskivor.
Larven livnär sig på små reptiler, fåglar och mindre däggdjur. Det är de vuxna fästingarna
som parasiterar på större däggdjur.

Fästingar är ögonlösa.

Fästingar kan leva länge, åtminstone upp till sex år.
Hur lång tid fästingens utveckling tar beror på sådant som temperatur,
luftfuktighet och blodtillgång.

Fästingar är aktiva redan vid så läga temperaturer som 4-5 grader, så man
kan faktiskt råka ut för fästingar en solig tövinterdag med barmarksfläckar.





Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Sverige är
borrelios ochTBE. Det finns även fästingburen tyfus.

En fästing som genom sitt bloddrickande fått i sig smittat blod kan föra smittan
vidare till nästa värddjur.

När fästingen har sugit blod i ca 9 dygn, är den ca 10 millimeter stor.
Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gummiboll. Till färgen är den vit,
blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del.

Genom att i fästingbemängda områden bära ljusa kläder kan man vid en översyn
påträffa många av dem i tid, utanpå kläderna. Även om fästingar har bedövande saliv
ger fästingen, där den sitter fastbiten, många gånger förr eller senare upphov till klåda.
Fästingen känns då som en sårskorpsliknande flik eller vårta på huden.

Fästingar bör avlägsnas direkt när de påträffas på huden.
Den ska dras rakt ut, långsamt, med en pincett så nära huden som möjligt.
Fästingborttagare finns att köpa på apotek och underlättar borttagning.
Om man försöker rycka bort en fästing med våld kan den med den hullingförsedda
snabeln bli kvar i såret och kan där vålla inflammation.
Smör, olja eller nagellack bör inte användas, för då kan fästingen smitta ner
värden, innan den släpper. Om en del av fästingen blir kvar, kan det bli en lokal
liten svullnad, liknande en böld eller finne.

Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en
ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2–30 dagar efter fästingbettet
ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare.
Denna rodnad visar sig bara hos 50–75 % av dem som blivit smittade med borrelia.
Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa).
Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet,
njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.

Så här på sommaren är det många som njuter av
allt det goda sommaren har med sig.
Ljusa dagar och kvällar, värme, bad, glass i stora lass,
semester, folkliv, festivaler och så vidare.....

Men sommaren har även med sig lite sommarplågor.
Igår nämnde jag ju en av dom: solbränna.

Sen är det ju individuellt vad man tycker är en plåga.
Men jag tänker blogga om "mina" sommarplågor.... några av dom.

I det här inlägget handlar det om mygg.

Åh, det är väl ändå en riktig sommarplåga?!?!?!

Om dagen har varit varm och man längtar till den svala kvällen, så
blir den ju inte så njutfull.... för då är ju myggen framme... grrrr.

Och har man haft påhälsning av mygg, så blir det ju ett sånt
jävla kliande sen.... man tror man kan klia ihjäl sig ju....

Eller om man har fått in EN mygga i sovrummet (det räcker med en enda)
när man ska sova, så kan man ju genast glömma nattsömnen... för den
där jävla myggan inar och stör... ja, om man nu inte
orkar gå upp och jaga i fatt den och slå ihjäl den......





Det finns cirka 33 000 arter av myggor.
Dessa insekter är kända för att suga blod från andra djur.
För att lokalisera djur att suga blod från kan myggor känna av koldioxid i luften
med håren på sina antenner. Ju mindre djur myggan letar efter, desto fler hår har dess antenner.

Av de cirka 2250 myggarter som finns i Sverige är endast ett trettiotal blodsugare.

Det är honan som sticker, eftersom hon behöver protein till äggutvecklingen.
Hanmyggorna lever på växtsafter.

När mygghonan suger ditt blod, sprutar hon in saliv för att blodet inte ska stelna.
I saliven finns ett ämne som gör att myggbettet kliar.

Stickmyggornas larver och puppor lever i vatten. Honan lägger äggen i vattenytan.
Larverna lever av små vattenorganismer och andas med andningsrör som sticker
upp genom vattenytan. De hänger med huvudet nedåt. Blir larven skrämd, simmar
den snabbt till botten. Efter en stund måste den upp för att andas igen.
Efter förpuppningen kryper den ur puppskalet och börjar sitt liv i luften.
De tomma, genomskinliga skalen kan man se på vattenytan.

Myggorna är duktiga på att föröka sig och hinner med tre-fyra generationer
under en sommar.
De myggor som kommer fram först på våren har övervintrat som fullbildade myggor.
Vissa myggor håller till inomhus eller i ladugårdar vintertid.





Myggor anses ofta vara skadedjur då de sprider sjukdomar.
I Sverige finns dock endast några kända sådana sjukdomar till exempel ockelbosjukan.

Ockelbosjukan orsakas av ett virus.
Ockelbosjuka är en vektorburen zoonos, d.v.s. en sjukdom som kan
överföras mellan djur och människa.
Utbredningen i Sverige är begränsad till i stort sett Gästrikland, Hälsingland och Dalarna.
Sjukdomsfallen uppträder framför allt under sensommar och tidig höst och drabbar
nästan enbart vuxna personer.

Människan smittas via bett av infekterade myggor av släktena Aedes och Culiseta.
Sjukdomen smittar inte från person till person. Inkubationstiden är kort, ofta
anges den vara 12–36 timmar.

De patienter som söker sjukvård besväras framför allt av ledsmärtor, och
det är huvudsakligen lederna i händer och fötter som är drabbade.
Till sjukdomsbilden hör också ett icke kliande hudutslag samt varierande
grad av feber. Många personer smittas sannolikt inom aktuella områden med
Ockelbovirus utan att få utslag eller bli sjuka.
Sjukdomen läker utan behandling, men c:a 20% av patienterna kan ha kvarvarande
ledbesvär under flera år. Diagnosen bekräftas genom att man påvisar
virusantikroppar i patientens blod.

Enda förebyggande åtgärden är att när man framför allt under sensommaren vistas
inom områden där sjukdomen förekommer skyddar sig mot myggbett
med t.ex. täckande kläder och myggmedel.






När du redan har fått ett myggbett kan du lindra besvären genom att kyla ner bettet
med kallt vatten, en isbit inlindad i tyg, Alsolsprit eller kylbalsam.
Att stryka en svag hydrokortisonsalva på myggbettet kan också fungera väl.

Försök att undvika att klia så mycket på bettet. Det kan förvärra klådan och om
huden går sönder kan bettet bli infekterat. Om du inte kliar på bettet läker det dessutom snabbare.

Glömde att berätta att igår kväll såg vi en igelkott neranför yttertrappan.
Så om det är ett nytt "husdjur" som vi har fått eller om den bara var ute och gick, vet jag ej.
Vi får väl se om vi ser mer av den......?



Här kommer information och fakta om igelkotten, som jag har hämtat från Wikipedia.



Igelkotten tillhör släktet Erinaceus.
Arterna inom familjen igelkottar tillhör antagligen några av de äldsta däggdjuren.
Det är känt att igelkottar existerade redan för 65 miljoner år sedan.
Till Sverige tog sig igelkottarna för 10.000 år sedan, då de påstås som allting annat
ha promenerat hit från Danmark.
Igelkotten lever i större delar av Västeuropa, Centraleuropa, på de Brittiska öarna,
på den Iberiska halvön, på flera öar i Medelhavet på Balkan, i södra Finland och i
större delen av Skandinavien.
I Sverige finns den i landets södra och mellersta landsdelar och även i norra Norrland men
där förekommer arten bara i en remsa som sträcker sig längs kustlinjen.






Igelkottar föredrar ett omväxlingsrikt landskap med häckar, buskar, växter som bara höjer sig
lite över marken, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar och ibland även
ytor med grus. De förekommer även vid kanten av lövskogar. De undviker däremot barrskogar,
områden som helt saknar träd eller buskar och blöta habitat som träskmarker.
De vilar i buskar, i håligheter i träd och i bergssprickor. Ibland använder de bon som
har lämnats av andra däggdjur.
Idag påträffas igelkottar huvudsakligen på ängar med några fruktträd, i naturnära
trädgårdar, i parker och kyrkogårdar samt vid utkanten av städer och byar.



När igelkotten blir fullvuxen vid två års ålder har den en längd på 22–30 centimeter varav
svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid.
Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram.
På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva
vinterhalvåret, väger de upp till 1 500 gram. Efter vinterdvalan när alla reserver är
förbrukad väger de istället bara 350 gram.

Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar.
Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet
har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram
har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar.
Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter
på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den
faller av för att skapa plats åt en ny tagg. Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan
uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast.
Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna
färgövergång nästan svart.






Igelkottar har korta ben och de bakre är lite längre än de främre.
Varje fot har fem kloförsedda tår. Den andra, tredje och fjärde tån är nästan lika långa och den
femte liksom den första är kortare med mindre klor.
De är hälgångare, som sätter hela fotens undersida på marken.

Vid huvudet finns en lång och rörlig nos. Igelkotten har 36 tänder.
Framtänderna i övre käken har längre avstånd från varandra så att de undre framtänderna passar i luckan.
Som hos flera andra insektsätare är alla tänder kraftigt utvecklade.

Ögonen är runda och små. Med en längd av cirka en centimeter är även öronen små
och nästan gömda i pälsen. Deras syn är mindre utvecklad och spelar antagligen ingen
större roll vid letandet efter föda.
När igelkotten söker föda använder den huvudsakligen luktsinnet.

Det förekommer genetiska variationer bland igelkottar.


När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som liknar
flåsanden och nysningar. Lätena åtföljs oftast av ett rasslande när de går genom tät undervegetation.
Ibland hörs också smackande och knakande ljud som visar att igelkotten har hittat något ätbart.
Ett tydligare gnällande läte hörs när de vanligtvis ensamlevande igelkottarna träffar på varandra i
närheten av ett matställe. Gnällandet höjer sig till ett skarpare flåsande eller fräsande när igelkotten
känner sig hotad. Några beskrivningar nämner även ett udda skrik som läte.
Troligtvis skriker igelkottar bara under akut hotfulla situationer. Annars är igelkottens läte under
parningen högljutt. Dessa läten liknar snarkningar eller ljudet från en såg.






Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland skalbaggar, däribland jordlöpare,
tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar.
Däremot undviker igelkotten nakna snäckor.
Dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda.
Igelkotten har även svårt att bryta skal av snäckor med hus och lämnar oftast dessa djur orörda.

Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar
att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under
letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar.
Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt.
Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer
av dessa djur. Å andra sidan äter igelkotten as och tar döda individer av de nämnda däggdjuren
som föda. Under tiden när igelkotten uppfostrar sina ungar utgör fågelägg och ungfåglar en
större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns, men tar ibland nykläckta
kycklingar som byte. Den bryter däremot små ägg av fåglar som häckar på marken.

Igelkotten tål spansk fluga (en sorts skalbagge), som annars är giftig för andra djur på grund av
det kantaridin, som spansk fluga innehåller.

Under hösten äter igelkotten emellanåt övermogen fallfrukt.






äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar.
Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar
huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra
djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda.
Det förekommer bara att igelkotten äter döda ormar om den skulle råka hitta en.

En annan felaktig myt är att igelkottar bär födan på taggarna.
Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda.
De får detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar men anstränger sig inte
särskilt för att bli av med det.

Ytterligare ett påhitt är att igelkottar dricker mjölk från vilande kor.
Det är inte känt om kor skulle acceptera detta, men å andra sidan är igelkottens mun alldeles
för liten för kons spenar. Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat mjölk, men de får diarré
av mjölken. Därför är det bästa att ge dem vatten.

Igelkotten förekommer i olika sagor och i folktron hos olika folkslag.
I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.
I folktron betyder igelkotten ibland tur och ibland otur.
I Nordtyskland har en uppfattning funnits, att en igelkott i ladugården ger korna sjuka juver.

Igelkotten är Gotlands landskapsdjur.






I Frankrike användes tidigare igelkottens taggar i kärlekstrolldom.
Aska av brända igelkottar har nyttjats för att motverka epilepsi, ödem, urininkontinens
och olika hästsjukdomar. Det skedde även försök att hejda njur- och urinstenar med torkat igelkottsblod. Igelkottsfett var ett medel mot benbrott och öppna sår.
En blandning av fett från igelkott och rödräv på en pinne skulle samla husets loppor på ett begränsat ställe. Igelkottens lever utnyttjades som medicin mot njursjukdomar och kramp.

I flera regioner i Europa använder eller har man använt igelkottens kött som mat.
I Centraleuropa påstås att sinti och romer (zigenare) äter igelkottkött.
De inre organen avlägsnas, varefter ett skikt av fuktig lera fästs runt igelkotten som sedan
steks över öppen eld. Efter att djuret blivit grillat tar man bort den torkade leran, som innehåller alla taggar.

Även andra folkslag har ätit igelkottar. På 400-talet stod djuret på matsedeln hos romarna och under
1400-talet ingick djuret i det engelska köket.

I det medeltida Spanien användes kött av igelkott under fastetiden.
Som försvar för att detta kött fick ätas angavs att igelkotten bara äter örter och rötter.
Det ansågs i sammanhanget tydligen inte som en motsägelse att kött från nötkreatur och får var
förbjudet, trots att de också lever av växtämnen.






Som alla igelkottar i underfamiljen Erinaceinae är denna art aktiv i gryningen och under natten.
Under dagen sover igelkotten i sitt bo. Det finns två tidsperioder där igelkotten är aktivast.
Den första ligger mellan klockan 18 och 21, den andra mellan midnatt och klockan 3.

Igelkotten sover cirka arton timmar om dygnet, då den inte ligger i dvala.

Hanar vandrar regelbundet genom ett revir som kan vara 100 hektar stort.
Honor har däremot territorier som sällan är större än 30 hektar.
Allmänt vistas igelkottar hela livet i samma område. Fördelade över hela reviret finns flera bon
av gräs eller löv som igelkotten uppsöker oregelbundet. På grund av att igelkottar lever ensamma
undviker de utanför parningstiden kontakt med artfränder. Reviren är inte särskilt avgränsade mot
varandra och överlappar på flera ställen.

Hanar vandrar varje natt två till tre kilometer vid letandet efter föda.
Honornas vandringar är något kortare.

Undersökningar av individer som fick en radiosändare fäst på kroppen har visat att igelkottar kan
simma genom floder. Vanligtvis utgör vattendrag revirets naturliga gräns.


bland iakttas igelkottar som producerar stora mängder av skummande saliv som de
sedan spottar på sin rygg. Vid dessa tillfällen gör igelkotten olika kroppsrörelser som för
människor känns konstigt. Det är inte helt klarlagt vad som orsakar och vad som är följden
till detta beteende. Uppförandet sker särskilt ofta när djuret vittrar ett ämne med intensiv lukt.
Därför antas att handlingen ska rensa igelkottens lukt- och smaknerver.

De flesta människor känner till igelkottens förmåga att rulla ihop sig till ett taggigt klot.
Vid denna procedur samverkar flera olika muskler i igelkottens kropp.
Det finns till exempel muskler vid varje tagg som reser taggen.
Igelkottar rullar inte alltid ihop sig när de känner sig hotade.
Ibland gömmer de bara ansiktet eller höjer bara taggarna på hjässan.

Igelkotten ligger i dvala på vintern, men vaknar ibland.
Under tiden med mindre tillgång till föda sover djuret fem till sex månader
i ett skyddat klotformigt bo eller i högar av kvistar och löv.
Artens ämnesomsättning är starkt reducerad under tiden.
Kroppstemperaturen sjunker från cirka 36 till 8 °C, andningsfrekvensen ligger vid en till två
gånger per minut och hjärtat slår ungefär fem gånger per minut.
Under vinterdvalan förlorar igelkotten mellan 17 och 26 procent av sin vikt.
För att överleva vintern måste djuret väga minst 500 gram innan vinterdvalan börjar.
När lufttemperaturen är 15 °C vaknar igelkotten.






Igelkottarnas parningstid börjar redan vid slutet av april eller i maj och sträcker sig fram till augusti.
Hanar vandrar långa sträckor under letandet efter en hona som är beredd till parning.
Hittar hanen en hona som han antar är parningsberedd går han med stort tålamod runt honan.
Är honan inte intresserad vänder hon bakkroppen med uppåtriktade taggar mot hanen.
Hon slår även mot hanens huvud under flåsande och gnällande läten.
Rörelserna som igelkottarna uppvisar under dessa ”strider” är så påfallande att de ibland betecknas som ”igelkottkarusell”. Dessa karuseller kan pågå flera timmar.
När en annan hane lägger sig i tvisten, utnyttjar honan oftast hanarnas rivalitet till att fly.

Trots taggarna använder igelkottar den parningsställning som är vanlig för de flesta däggdjur.
Hanen bestiger honans rygg. Honan pressar under parningen kroppen mot marken och håller
samtidigt taggarna tätt intill kroppen. Själva parningsleken pågår flera timmar med några vilopauser.
Om hanen efteråt bestämmer sig att stanna i honans närhet blir han kort före förlossningen
bortdriven med bett. Vanligare är att hanar kort efter parningen lämnar honan för att leta efter
andra honor som är parningsvilliga.

Efter dräktigheten som varar i ungefär 35 dagar föder honan mellan juni och september
sina ungar. De flesta ungarna föds i augusti.
Som boplats används ett stort bo av torrt gräs, gammalt löv och mossa som byggs cirka en
dag före förlossningen. Ofta utnyttjas ställen som är skyddade för regn som håligheter i träd,
täta rishögar, högar med trä, eller hålrum under stugor eller lådor.

Igelkottar väger vid födelsen mellan 12 och 25 gram och har ögonen och öronen förslutna.
En hona som känner sig störd vid förlossningen lämnar sina ungar eller kan till och med äta dem.
Först efter en tid ändrar hon sitt beteende vid störningar och bär sina ungar till ett annat bo.
Nyfödda igelkottar har cirka 100 vita taggar, som i början är inbäddade i djurets rosafärgade hud.
Redan under de första veckorna växer allt mer taggar med den typiska brun-vita färgen.
Ungefär 14 dagar efter födelsen öppnar igelkottar sina ögon för första gången och efter cirka
21 dagar får de sina mjölktänder. Dessa byts efter två till tre månader stegvis till blivande tänder.
När ungarna är över tre veckor gamla lämnar de ibland sitt bo för att leta efter föda.
Efter ungefär sex veckor sluter honan att ge di.
Vid denna tidpunkt väger ungdjuren mellan 200 och 250 gram.
Efter ungefär nio månader blir ungarna könsmogna.

I Nord- och Centraleuropa föder igelkottar vanligtvis bara en gång om året.
Förlorar de den första kullen kan de på sensommaren föda nya ungar, men för
dessa ungar är chansen liten att de överlever vinterhalvåret. Dessa har vanligtvis inte
tillfredsställande fettreserv för att vakna från vinterdvalan.
I varmare delar av utbredningsområdet har igelkottar möjligheten att uppfostra två kullar om året.
Ungarnas antal i kullen varierar mellan två och tio. I genomsnitt kommer fyra eller fem ungar till världen.
Allmänt har honor av igelkottar inte tillräcklig mängd mjölk för mer än fem ungar.
Är vädret för kallt eller för torrt så att honan inte hittar tillräcklig föda, är även den
genomsnittliga kullen hotad. Den brittiska igelkottexperten Pat Morris uppskattar att en hona lyckas
uppfostra bara två till tre ungar per år.






Även när igelkotten är helt ihoprullad är den inte fullständigt skyddad mot fiender.
Till igelkottens naturliga fiender räknas rovdjur som mårdar och rävar.
Kungsörn och berguv har tillräckligt långa och kraftiga klor för att döda en igelkott när den
är helt ihoprullad. Även grävlingen har den styrka som krävs för att öppna en ihoprullad igelkott.
Berguv och grävling är därför i Centraleuropa de största fienderna för igelkotten.

Sjuka igelkottar och djur som drabbas av svält saknar vanligen förmåga att helt rulla ihop sig.
Dessutom letar hungriga igelkottar på dagen efter föda. Dessa individer blir ofta byte
åt mård, iller eller vildsvin och måste uthärda attacker av kråkor och skator.
De hotas ibland även av tamhundar.

Igelkotten lider i stor utsträckning av parasiter.
Ektoparasiterna utgörs huvudsakligen av loppor som ”igelkottloppan”, fästingar och andra kvalster.
Allmänt gäller att igelkottar som lider svält är känsligare mot parasiter än mätta individer.
Hungriga igelkottar kan till och med dö av dessa snyltdjur.
Angående infektionssjukdomar spelar salmonella en större roll.
Däremot drabbas igelkotten mycket sällan av rabies och den överför inte heller mul- och klövsjukan.


Hittills saknas den information som krävs för att ge ett tillfredsställande svar angående igelkottens
livslängd. Det är bevisat att igelkottar i naturen har blivit sju år gamla.
I fångenskap har igelkottar nått en ålder på över tio år. Däremot når bara ett litet fåtal av alla nyfödda
ungar en liknande ålder. Det har visat sig att dödligheten hos unga igelkottar är mycket hög.
Av en kull med fem ungar dör vanligtvis ett ungdjur innan det kan lämna boet.
Av tio ungar överlever bara ett eller två det första levnadsåret.
Av de kvarblivande ungarna blir bara 50 procent äldre än två år.






De största hoten för igelkotten utgörs av förändringar i djurets levnadsområde som har åstadkommits
av människan. Till exempel dödas i Tyskland varje år 500 000 igelkottar på landets olika vägar.

I flera regioner blev igelkotten sällsynt på grund av bebyggelse och lantbruksmetoder som kräver större ytor. Förstöringen av igelkottens habitat har även medfört isolering av de olika populatiolner.
Exempelvis kan igelkotten i ett visst område förekomma med flera exemplar men den saknar
däremot förmåga att para sig med individer från ett annat område som bara ligger på andra sidan
av en trafikled. Dessa grupper blir mindre friska och förlorar motstånd mot sjukdomar på grund av
det uteblivna genutbytet. Populationerna blir på så sätt lätt offer för epidemier.

Uppskattningar angående igelkottens bestånd saknas i de flesta europeiska länderna.
IUCN listar inte igelkotten bland de hotade arterna, men djuret är rödlistat i olika europeiska
stater eller delstater.

I de flesta europeiska länder är det förbjudet att fånga eller döda igelkottar.
Undantaget är sjuka och sårade igelkottar, unga osjälvständiga igelkottar som har förlorat sin
moder och igelkottar som lider av svält under sensommaren så att det är osannolikt att de
överlever vinterhalvåret.
För personer som har mindre kännedom om djuret är det oftast svårt att bedöma om en
igelkott är sjuk eller skadad respektive om en unge redan är självständig eller inte.
Om en igelkott under dagen vistas i ett oskyddat område är det inte självklart att den behöver hjälp.
Oftast krävs längre observationer för att bedöma situationen rätt. Unga igelkottar behöver bara
hjälp när de under högsommaren väger mindre än 200 gram och när de under loppet av en timme
inte får sällskap av ett vuxet djur.
Vid slutet av september ska en ung igelkott minst väga 450 gram; en lägre vikt är (enligt undersökninga
r av Pat Morris) ett säkert tecken på att igelkotten inte har någon chans att överleva vintern.
Bara under dessa förutsättningar är det rimligt. att vårda igelkotten i sitt hem tills det under våren
är möjligt att återlämna den till naturen. Man kan tala med en veterinär eller en hjälporganisation
för igelkottar innan man inleder vården. Igelkotten är inte heller något sällskapsdjur och det krävs
kännedom om ämnet, tålamod och pengar för att lyckas med uppgiften.

Mårdhunden är hunddjuret som ser ut som en korsning mellan tvättbjörn, som tillhör
halvbjörnarna, och grävling, som hör till mårddjuren.
Den rör sig som en grävling i en studsande galopp.
Den hör ursprungligen hemma i Ostasien, men infördes till pälsfarmer i västra Ryssland.
Rymlingar från dessa har sedan spritt sig västerut och torde finnas i fuktiga skogar i hela landet.
Den har funnits i Skånes djurpark sedan 1988. Mycket är okänt om den.

Den introducerades till de europeiska delarna av Sovjetunionen under 1920-50-talen för att öka pälsviltsproduktionen. Mårdhunden är idag fast etablerad i Finland och sprider sig till Sverige.

Mårdhunden har en kroppslängd på 55-80 cm och en hängande svans på 15-26 cm.
Vikten ligger mellan 5 och 10 kg. Pälsen är långhårigt brun med mörka och ljusa färgskiftningar.
Den har brett, ljust huvud med små öron och mörka markeringar runt ögonen (banditmask).
Benen är korta. Livslängden är ungefär 10 år.

Mårdhunden är verksam på natten och lever av smågnagare, insekter och växter.

Om den lever nära vattendrag så äter den också fisk och groddjur.

Mårdhundarna går i vinteride i de nordligare delarna av utbredningsområdet,

men vaknar då och då för att söka föda.

 

Den blir könsmogen vid 1-2 års ålder. Parningen sker i maj och efter 3 månaders

dräktighet föds 2-10 ungar i ett gryt som honan antingen grävt själv eller som

övergivits av grävling eller räv.

Mårdhunden har vid stressade situationer ett intensivt morrande läte som inte känns
igen från någon av våra inhemska arter.

Mårdhunden är utpräglat nattaktiv och är relativt skygg.
Den trycker i stället för att fly när den störs. Allt detta bidrar till att förekomst av mårdhund
är lätt att missa även om den skulle finnas i ett område.

Mårdhunden föredrar tät vegetation. Den är en mycket duktig simmare och uppehåller
sig därför helst i eller i närheten av våtmarker.






De långsiktiga effekterna av en mårdhundsetablering i Sverige är idag till fullo omöjliga att förutsäga.
I våtmarksområden med höga mårdhundstätheter kan andfågelproduktionen mer
än halveras och sällsynta fågelarter som rördrom, svarttärna, skäggmes och olika kärrhöksarter
påverkas i ännu högre grad då mårdhunden ofta omöjliggör häckning av dessa arter.
Mårdhunden påverkar också allvarligt amfibiefaunan och en etablering i södra Sverige skulle
utgöra ett mycket stort hot mot våra sällsynta groddjurs fortlevnad i landet.
Arter som lövgroda, klockgroda, lökgroda, stinkpadda, grönfläckig padda och större
vattensalamander är redan hotade av andra orsaker och en mårdhundsetablering kan
ytterligare förvärra läget för dessa arter.

En sammanhängande mårdhundspopulation med hög täthet i Sverige skulle förutom effekter
på biologisk mångfald orsaka hot mot folkhälsan och sociala värden.
Mårdhunden är en viktig vektor för spridning av allmänfarliga sjukdomar,
bland annat rabies och rävens dvärgbandmask.

Rävens lilla dvärgbandmask i kombination med höga mårdhundstätheter skulle allvarligt
påverka folkhälsan och tex. omöjliggöra bär- och svamp-plockning då parasitens ägg
via mårdhundens och rävens avföring riskerar smitta människan i infekterade områden.
Dvärgbandmasken är en parasit som kan orsaka allvarliga leverskador hos människan.
Det umgänge som vi har med naturen idag skulle ändras drastiskt.

Mårdhunden är en så kallad fredlös art i Sverige. Detta innebär att den får jagas året om
förutsatt att man har jakträtt på marken där den jagas.

Mårdhunden har en speciell egenskap i att den ofta spelar död när den hamnar i stressande
situationer, som t.ex. att möta en hund.

Mårdhundar nyttjar åtlar i högre utsträckning än rödrävar men verkar besöka åtlarna
senare på natten än rävarna.

Närmare 100 000 personer varje år skadas och dödas på grund av giftiga djur i havet.
De flesta problemen är kopplade till maneter, det finns över 100 giftiga arter.
Till de farligaste hör Kubmaneten, som även kallas för havsgeting.






Havsgetingen är en mycket giftig art av kubmaneterna.
Havsgetingen blir stor som en basketboll. Den är blåaktig i färgen och i praktiken genomskinlig.
Den har fyra kluster med 15 tentakler. Tentaklerna blir tre meter långa och är täckta
med nematocyter (nässelceller med harpuner och gift, som aktiveras både vid beröring
och i närheten av vissa proteinämnen).

Själva klockan är fri från nematocyter och kan därför beröras utan risk.
Kan vara bra att veta om man ser maneten närma sig en person i vattnet, då kan man om
nödvändigt ta i klockan och föra undan djuret.
Detta gäller inte för den lilla irukandjin, den har nematocyter även på klockan.

Havsgetingen jagar på dagen och tillbringar nätterna vilande på havsbottnen.
Dieten består av räkor och småfisk. Själv aktar den sig för havssköldpaddor, som är immuna mot dess gift.

Havsgetingen finns normalt i Australien men har spridit sig till Thailand
(även på fler platser i Sydostasien), Filippinerna, Papua Nya Guinea, Afrikas sydvästkust,
Marocko, Indien, Sydamerika samt till USA (Florida).






Under perioden oktober till maj är havsgetingen som mest aktiv.

Kontakt med dess nässelceller kan döda en människa på 3 minuter och den har nog med gift för
att döda 60 människor. Havsgetingen är den näst farligaste maneten, och hör till de för människor
allra farligaste djuren. Den mycket mindre släktingen Irukandji, med en klocka endast 5 millimeter
stor, är dock giftigare.



Symtomen blir en omedelbar smärta, illamående, huvudvärk, muskelvärk och feberkänsla.
I svåra fall får offret andningsproblem och svåra kramper som leder till att man drunknar.
Giftet från en manet framkallar en allergisk reaktion vilket innebär att reaktionen blir olika från person
till person, precis som ett getingstick kan döda en person som är överkänslig.

Det kan vara svårt att upptäcka en manet i vattnet och ett tips är att när vattnet är på väg in
mot stranden ska man inte bada. Maneter följer vattnets strömmar.

Blir man stungen av en havsgeting, hjälper det att hälla ättika på huden för att förhindra
att nematocyterna avger mer gift

Snöleoparden är ett kattdjur som lever på hög höjd i bergsregioner i Himalaya och Centralasien.

Den har en kroppslängd mellan 0,9 och 1,3 meter och en vikt på upp till 75 kg.
Svansen är mycket lång (längre än kroppslängden), yvig, och används dels för att hålla
balansen vid klättring och dels som skydd för nos och mun vid extrem kyla.

Tassarna är stora med tjock päls och fungerar liksom hos lodjur som snöskor.
Håret är ljust grågul med fläckar liknande leopardens.
Strupen och magen är vita, svansen randig liksom hos leoparden.
Pälsen är tjock och lite yvig.
För att spara värme är öronen små och nosen kort.




Arten tillbringar den mildare årstiden ovanför trädgränsen på upp till 6000 meters höjd,
men tar sig ner till lågläntare skogsområden på omkring 2000 meters höjd under vintern.
De lever i stor utsträckning ensamma.

Snöleoparden är väldigt smidig och klarar av att göra hopp på upp till 16 meter vilket
behövs uppe i bergen där den håller till.

Jakten består av bakhåll, gärna uppifrån.
På grund av den ständiga bristen av föda har snöleoparden inte råd att vara kräsen när
det gäller bytesdjur. Oftast river snöleoparden allt som kommer i dess väg.
Bytet kan vara upp till tre gånger snöleopardens egen storlek.

Honan är efter parningen dräktig mellan 98-103 dygn.
Hon föder därefter en kull bestående av 1-5 ungar.
Ungarna stannar hos honan tills de uppnått 2-2½ års ålder och lämnar henne sen
för att klara sig helt själva.





Även om snöleoparden är fredad jagas den dels för sin päls skull men även av
lokalbefolkningen som ser snöleoparden som hot för deras boskap.
Ben och tänder används ofta som potenshöjande läkemedel inom den asiatiska läkemedelsindustrin.
Idag beräknas det finnas mellan 4 000-7 000 individer kvar. Bestånden är väldigt små och glesa
vilket gör det svårt för snöleoparden att träffa en partner under parningen.

Snöleoparden räknas till de stora kattdjuren, som lejon och tiger, men har samtidigt
det gemensamma med små kattdjur att den inte kan ryta.

I dag finns cirka 700 snöleoparder i djurparker runtom i världen.
Alla är införda i en stambok och vi hjälps åt att bevara arten.
Det är en försäkring mot total utrotning.

Snöleoparden är mest aktiv på natten och det bidrar ju till att den
blir sällan sedd.

I fångenskap har snöleoparder levt upp till 15 års ålder.

Mullvaden är cylindrisk formad, omkring 13-17 cm lång och 80-110 tung.
Pälsen är bländande svart. Svansen är ca 2,5 cm lång.
Mullvaden saknar ytteröron. Ögonen är små och täcks av pälsen , varför det bara blir
synliga när håren reser sig trattformigt över dem.  Ögonen är blå och bara 1 mm i diameter.
Nosen är naken, mycket känslig och stödd av inre brosk, men den används inte
till att gräva med.
Framfötterna är väl utformade för grävning, med tår som är försedda med kraftiga klor.
Bakbenen har en utväxt som också gör att det går lättare att gräva.

Genom sin avrundade, runda kroppsform är mullvaden anpassad till att ta sig fram i sitt
underjordiska gångsystem, och en speciell struktur i pälsen gör det möjligt  för den
att röra sig både framåt och bakåt utan att få in jord i pälsen.

Den kan se, men kan inte urskilja rörelser, vilket gör den mycket sårbar ovan jord.

Utanför sitt gångsystem kan mullvaden röra sig snabbt, antingen i gång eller
i språng, genom att stödja sig på framkanten av framfötterna och de normal formade bakfötterna.
Inne i gångarna pressar den framfötterna mot sidoväggarna när den rör sig framåt.






Mullvaden är ett ensamlevande djur som lever största delen av sitt liv nere i de
underjordiska gångarna som den gräver ut.
Mullvaden lever i ett komplext system av gångar, djupa gångar som är ganska
permanenta och ytligare några gångar som är tillfälliga.
De ytliga gångarna används för att söka mat och för att hitta partner.

Mullvadens föda består av daggmaskar, larver, insekter, näbbmöss, sniglar etc.
De äter mycket varje dag, cirka tre fjärdedelar av sin egen vikt.

Hannen och honan har skilda bon.

Honan är parningsberedd först i april.
Efter ungefär 4 veckors dräktighet föds ungarna i maj-juni.
Vid födseln är ungdjuren nakna, blinda och inte större än en bondböna.
Efter ungefär två månader lämnar de unga boet.

En mullvad kan bli 4 till 5 år gammal, men de flesta dör tidigare.

Arten förekommer från Storbritannien i väst över Central- och Östeuropa till västra
delar av Sibirien. I Sverige förekommer den inom hela Götaland och norrut
t o m Södermanland. De bor med förkärlek i slättmarker, i fruktbara marker.
Lövskogar trivs de också i.

Järven är vårt mest okända och mest anonyma stora rovdjur.
Den har ett problem med sitt rykte. I folktron sägs den vara en aggressiv lustmördare,
ett omåttligt glupskt djur, som gärna dödar mer än den behöver.

I själva verket är denna “den nordiska fjällvärldens hyena” främst en asätare.
En halvdålig jägare som hos oss i stor utsträckning lever av renar. Samernas renar.
Men nu har några järvkullar också sett dagens ljus också i garanterat renfria marker
längre söderut. Där lever de gott på älgjakt. Människans älgjakt.






Vuxna individer blir 70-90 centimeter långa, de svenska vanligen något mindre.
Därtill kommer en 15-25 centimeter lång svans. Den väger 9-17 kilogram.


Art i familjen Mårddjur. Järven är Skandinaviens största mårddjur.

Järven påminner om en stor, brun, busksvansad grävling, eller en grov, muskulös
och långhårig mård. Pälsen är ljusbrun till svartbrun, med ett ljusare  brunt band längs
varje sida och en ljus teckning i ansiktet.
Kroppen är ganska kort och relativt kraftig med tjocka ben.
Huvudet är förhållandevis stort med en kort och trubbig nos.
Ögon och öron är små. Svansen är kort och yvig.


Järven finns runt hela det norra halvklotet, inklusive Alaska och Canada.
Både på tundran och i norra delen av skogsbältet. I Sverige söderut ända till Dalarna.
Tendensen är att den sprider sig sakta, särskilt ner i skogslandet utanför renskötselområdet.






Järvar parar sig från april till augusti med en ökad aktivitet i juni.
Järvar har en fördröjd fosterutveckling varför ungarna inte föds förrän i februari året därpå.
De nyfödda järvarna har i lyan vit päls som efterhand ersätts med brun.
Efter ungefär fyra månader är de lika stor som vuxna djur och de är då svåra att skilja åt.
Könsmogna blir de först efter två år men vanligen sker den första parningen vid tre-fyra års ålder.
Järvar kan bli upp till arton år gamla i fångenskap men i vilt tillstånd sannolikt kortare.


Under sommaren livnär järven sig främst på mindre däggdjur, fåglar samt en del vegetabilier.
Under vinter främst av renar som den själv eller någon annan dödat.
En utpräglad asätare, "Nordens hyena".






Järven är sedan 1969 en fredad art, och får inte jagas, annat än som
skyddsjakt för att minska skador i renskötseln. Sedan fredningen har den svenska järvstammen
sakta återhämtat sig något och uppskattas idag till 85 föryngringar (kullar).
Det motsvarar ca 500 järvar.


I Norge räknar man med att det finns närmare 360 och i Finland uppåt 140 järvar.
Tyngdpunkten för den svenska järvstammen är Jokkmokks fjällvärld, särskilt Sarek.


De största konflikterna mellan järv och människa i Skandinavien finns i de
får- och rentätaste områdena, särskilt i Norge.


Järven har ett välgrundat rykte om sig som inbrottstjuv, något som såväl samer,
indianer, trappers och andra nordliga folk, som förvarar mat i jaktstugor, kåtor
och lägerförråd fått erfara. Till skydd mot just järven utvecklades den samiska
stolpboden med löstagbar stege.


Trots att järven aldrig bevisligen anfallit någon människa är dess mytologiskt hotfulla
styrka en återkommande detalj i historiska beskrivningar av järven.


Järven är kapabel att bära köttstycken, lika tunga som sig själv, mycket långa sträckor.


Järven är både en bra trädklättrare och en god simmare.


Om järven förföljs eller stressas avsöndrar den en skunkliknande stank med hjälp
av en körtel placerad vid analöppningen.


Järven rör sig hoppspringande eller skumpande på ett sätt som direkt skiljer den till
utseendet från till exempel en liten björn.

Kapybara eller "jättemarsvin" eller vattensvinet är världens största gnagare.

Det här jättemarsvinet, som alltid har en brun eller rödbrun färg, kan bli upp till 135 cm
lång och 50 cm i mankhöjd väga 75 kg. Kroppen är robust.
Honorna är oftast lite större än hanarna. Pälsen är grov i sin struktur och ganska gles
så att man kan se huden igenom på en del ställen.
Ingen annan gnagare på vår jord är i närheten av den storleken.

Kapybaror lever i flockar om 10 upp till 50 djur. Chefen för varje flock är en dominant hane.

Kapybaras ungar föds på våren efter en dräktighetstid av 15-18 veckor.
Typiskt föds två ungar per kull.

Kapybaran lever nära vatten och livnär sig mestadels på vattenväxter men äter även
en stor andel av andra växter. Den mesta tiden tillbringas i vatten.

Den är en imponerande dykare och simmare.
En kapybara kan vara under vattnet i 5 minuter och har simhud mellan tårna.

Kapybara är jätteormen Anakondans favoritmat.





Kapybaran finns i det tropiska Sydamerika, från Panama till norra Argentina.
De lever alltid i eller i omedelbar närhet till vatten, där de livnär sig av vattenväxter, örter och gräs.

Vattensvinet sägs ha ett välsmakande kött och av den anledningen, föds
de numera upp i stora hägn. De här djuren är snabbväxande och producerar många ungar,
upp till sju stycken per år. I dag anses de vara ett lämpligt och viktigt komplement
till boskapsuppfödning.






Kapybarans historiskt naturliga fiender jaguar och puma har skjutits bort och djuret
är numer sin egen största fiende. Detta på grund av sin förmering som leder till att den
nästan äter upp all vegetation som den kan äta.
kapybaran och kajmanen, som ofta lever i de vatten därkring kapybaran lever,
nonchalerar ömsesidigt varandra.






Under 1500-talet jagades kapybaran för sitt kött skull.
Anledningen till det var att katolska missionärer sa att kapybaran gick bra att äta
under fastan. Troligtvis trodde missionärerna att kapybaran var släkt med fiskar
och sköldpaddor. Under århundradena försökte även bönder att utrota kapybaran för att den
åt för mycket at boskapens betesmarker. Först 1980 blev det förbjudet att jaga kapybaror
i Columbia. Kapybaran jagas fortfarande för sitt kötts skull samt det värdefulla skinnet.






Kapybara är inget sällskapsdjur.
Men ändå har en familj i Texas, USA en Kapybara som husdjur.
Det var när dom var på en resa till Venezuela, som deras dotter blev "kär" i
Kapybara. Så när dom kom hem så undersökte mamman om det fanns möjlighet att
skaffa en Kapybara som ett husdjur. Hon fann en som var 11 dagar gammal i
en farm i Texas. Den hette Caplin Rous och är idag "världens mest berömda Kapybara".

Visste ni att det finns ett djur som heter Sjusovare?

Det hade jag ingen aning om... förrens nu.
Jag googlade på ordet sjusovare... ifall jag skulle hitta
en bra bild till mitt förra inlägg.
Och det var då jag fick se att det fanns ett litet djur
som faktiskt heter så.




Sjusovaren är en art i familjen sovmöss.
Den är 13–19 cm lång och har en yvig svans av 11-15 cms längd.
Vikten varierar mellan 70 och 300 g.
Sjusovaren är ljusgrå på ovansidan och vitaktig på undersidan.
Kring ögat har den en tydlig, svart ring.

Arten lever främst i lövskog, men också i blandskog och trädgårdar
från centrala till södra Europa och österut till norra Iran.
Den saknas i det allra västligaste Europa.
Arten inplanterades 1902 i England av den brittiske zoologen
Lionel Walter Rothschild, 2nd Baron Rothschild.
Den har i södra England blivit ett besvärligt skadedjur,
vilket förvärras av att den är fridlyst.

Sjusovaren är nattaktiv.
Den är högljudd, med olika brummande, morrande och visslade läten.
Sjusovaren kan bli upp till 4-5 år gammal.
Den ligger i dvala från september eller november till maj eller juni.

Sjusovaren lever främst på frön, bark, blommor, frukt, nötter och svamp.

Det finns flera sorters sjusovare.
Den afrikanska dvärgsjusovaren är inte utrotningshotad och
är fullt tillåten att hålla som sällskapsdjur.
Än så länge kan det vara svårt att hitta sjusovare i djuraffärerna här i Sverige,
trots att det är lagligt för djuraffärer att sälja dem.
Det är oftast lättare att ta kontakt med en uppfödare om man är
intresserad utav exotiska husdjur.

Giraffen är det högsta djuret i världen.
Den förekommer i på afrikanska savanner söder
om Sahara.
Giraffer lever ensamma eller i små flockar.

Hannarna är vid skuldran 2,0 till 3,5 meter höga, har en
 2 meter lång hals och kan väga upp till cirka 2 ton.
Honorna är vanligtvis lite kortare och lättare.



Giraffens tunga kan bli 45 centimeter lång och används
av giraffen för att gripa föremål.

De främre benen är längre än bakbenen. Giraffer går därför i 
passsgång och når på detta sätt en mycket hög hastighet och är
på korta distanser snabbare än en tävlingshäst.
Giraffen har svårt att gå på våtmark.

Honan är dräktig i 14 till 15 månader.

I naturen blir giraffer 25 år gamla ifall de lyckas undvika attacker
 av lejon,  leoparder och vildhundar.

De försvarar sig mot rovdjur med slag av sin främre hov.
Därför händer det sällan att vuxna djur blir angripna av fiender.

Eftersom giraffen har så pass långa ben, skulle det vara mindre
klokt att ligga ner på marken och sova. Giraffen skulle då ha svårt
 att kvickt ta sig upp på benen i en eventuell farosituation, vilket
skulle underlätta för exempelvis lejon som anfaller.
Giraffen skulle då bli ett lätt byte. Därför sover giraffen stående!