Jaanas Gott o Blandat

Glömde att berätta att igår kväll såg vi en igelkott neranför yttertrappan.
Så om det är ett nytt "husdjur" som vi har fått eller om den bara var ute och gick, vet jag ej.
Vi får väl se om vi ser mer av den......?



Här kommer information och fakta om igelkotten, som jag har hämtat från Wikipedia.



Igelkotten tillhör släktet Erinaceus.
Arterna inom familjen igelkottar tillhör antagligen några av de äldsta däggdjuren.
Det är känt att igelkottar existerade redan för 65 miljoner år sedan.
Till Sverige tog sig igelkottarna för 10.000 år sedan, då de påstås som allting annat
ha promenerat hit från Danmark.
Igelkotten lever i större delar av Västeuropa, Centraleuropa, på de Brittiska öarna,
på den Iberiska halvön, på flera öar i Medelhavet på Balkan, i södra Finland och i
större delen av Skandinavien.
I Sverige finns den i landets södra och mellersta landsdelar och även i norra Norrland men
där förekommer arten bara i en remsa som sträcker sig längs kustlinjen.






Igelkottar föredrar ett omväxlingsrikt landskap med häckar, buskar, växter som bara höjer sig
lite över marken, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar och ibland även
ytor med grus. De förekommer även vid kanten av lövskogar. De undviker däremot barrskogar,
områden som helt saknar träd eller buskar och blöta habitat som träskmarker.
De vilar i buskar, i håligheter i träd och i bergssprickor. Ibland använder de bon som
har lämnats av andra däggdjur.
Idag påträffas igelkottar huvudsakligen på ängar med några fruktträd, i naturnära
trädgårdar, i parker och kyrkogårdar samt vid utkanten av städer och byar.



När igelkotten blir fullvuxen vid två års ålder har den en längd på 22–30 centimeter varav
svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid.
Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram.
På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva
vinterhalvåret, väger de upp till 1 500 gram. Efter vinterdvalan när alla reserver är
förbrukad väger de istället bara 350 gram.

Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar.
Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet
har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram
har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar.
Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter
på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den
faller av för att skapa plats åt en ny tagg. Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan
uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast.
Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna
färgövergång nästan svart.






Igelkottar har korta ben och de bakre är lite längre än de främre.
Varje fot har fem kloförsedda tår. Den andra, tredje och fjärde tån är nästan lika långa och den
femte liksom den första är kortare med mindre klor.
De är hälgångare, som sätter hela fotens undersida på marken.

Vid huvudet finns en lång och rörlig nos. Igelkotten har 36 tänder.
Framtänderna i övre käken har längre avstånd från varandra så att de undre framtänderna passar i luckan.
Som hos flera andra insektsätare är alla tänder kraftigt utvecklade.

Ögonen är runda och små. Med en längd av cirka en centimeter är även öronen små
och nästan gömda i pälsen. Deras syn är mindre utvecklad och spelar antagligen ingen
större roll vid letandet efter föda.
När igelkotten söker föda använder den huvudsakligen luktsinnet.

Det förekommer genetiska variationer bland igelkottar.


När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som liknar
flåsanden och nysningar. Lätena åtföljs oftast av ett rasslande när de går genom tät undervegetation.
Ibland hörs också smackande och knakande ljud som visar att igelkotten har hittat något ätbart.
Ett tydligare gnällande läte hörs när de vanligtvis ensamlevande igelkottarna träffar på varandra i
närheten av ett matställe. Gnällandet höjer sig till ett skarpare flåsande eller fräsande när igelkotten
känner sig hotad. Några beskrivningar nämner även ett udda skrik som läte.
Troligtvis skriker igelkottar bara under akut hotfulla situationer. Annars är igelkottens läte under
parningen högljutt. Dessa läten liknar snarkningar eller ljudet från en såg.






Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland skalbaggar, däribland jordlöpare,
tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar.
Däremot undviker igelkotten nakna snäckor.
Dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda.
Igelkotten har även svårt att bryta skal av snäckor med hus och lämnar oftast dessa djur orörda.

Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar
att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under
letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar.
Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt.
Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer
av dessa djur. Å andra sidan äter igelkotten as och tar döda individer av de nämnda däggdjuren
som föda. Under tiden när igelkotten uppfostrar sina ungar utgör fågelägg och ungfåglar en
större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns, men tar ibland nykläckta
kycklingar som byte. Den bryter däremot små ägg av fåglar som häckar på marken.

Igelkotten tål spansk fluga (en sorts skalbagge), som annars är giftig för andra djur på grund av
det kantaridin, som spansk fluga innehåller.

Under hösten äter igelkotten emellanåt övermogen fallfrukt.






äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar.
Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar
huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra
djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda.
Det förekommer bara att igelkotten äter döda ormar om den skulle råka hitta en.

En annan felaktig myt är att igelkottar bär födan på taggarna.
Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda.
De får detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar men anstränger sig inte
särskilt för att bli av med det.

Ytterligare ett påhitt är att igelkottar dricker mjölk från vilande kor.
Det är inte känt om kor skulle acceptera detta, men å andra sidan är igelkottens mun alldeles
för liten för kons spenar. Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat mjölk, men de får diarré
av mjölken. Därför är det bästa att ge dem vatten.

Igelkotten förekommer i olika sagor och i folktron hos olika folkslag.
I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.
I folktron betyder igelkotten ibland tur och ibland otur.
I Nordtyskland har en uppfattning funnits, att en igelkott i ladugården ger korna sjuka juver.

Igelkotten är Gotlands landskapsdjur.






I Frankrike användes tidigare igelkottens taggar i kärlekstrolldom.
Aska av brända igelkottar har nyttjats för att motverka epilepsi, ödem, urininkontinens
och olika hästsjukdomar. Det skedde även försök att hejda njur- och urinstenar med torkat igelkottsblod. Igelkottsfett var ett medel mot benbrott och öppna sår.
En blandning av fett från igelkott och rödräv på en pinne skulle samla husets loppor på ett begränsat ställe. Igelkottens lever utnyttjades som medicin mot njursjukdomar och kramp.

I flera regioner i Europa använder eller har man använt igelkottens kött som mat.
I Centraleuropa påstås att sinti och romer (zigenare) äter igelkottkött.
De inre organen avlägsnas, varefter ett skikt av fuktig lera fästs runt igelkotten som sedan
steks över öppen eld. Efter att djuret blivit grillat tar man bort den torkade leran, som innehåller alla taggar.

Även andra folkslag har ätit igelkottar. På 400-talet stod djuret på matsedeln hos romarna och under
1400-talet ingick djuret i det engelska köket.

I det medeltida Spanien användes kött av igelkott under fastetiden.
Som försvar för att detta kött fick ätas angavs att igelkotten bara äter örter och rötter.
Det ansågs i sammanhanget tydligen inte som en motsägelse att kött från nötkreatur och får var
förbjudet, trots att de också lever av växtämnen.






Som alla igelkottar i underfamiljen Erinaceinae är denna art aktiv i gryningen och under natten.
Under dagen sover igelkotten i sitt bo. Det finns två tidsperioder där igelkotten är aktivast.
Den första ligger mellan klockan 18 och 21, den andra mellan midnatt och klockan 3.

Igelkotten sover cirka arton timmar om dygnet, då den inte ligger i dvala.

Hanar vandrar regelbundet genom ett revir som kan vara 100 hektar stort.
Honor har däremot territorier som sällan är större än 30 hektar.
Allmänt vistas igelkottar hela livet i samma område. Fördelade över hela reviret finns flera bon
av gräs eller löv som igelkotten uppsöker oregelbundet. På grund av att igelkottar lever ensamma
undviker de utanför parningstiden kontakt med artfränder. Reviren är inte särskilt avgränsade mot
varandra och överlappar på flera ställen.

Hanar vandrar varje natt två till tre kilometer vid letandet efter föda.
Honornas vandringar är något kortare.

Undersökningar av individer som fick en radiosändare fäst på kroppen har visat att igelkottar kan
simma genom floder. Vanligtvis utgör vattendrag revirets naturliga gräns.


bland iakttas igelkottar som producerar stora mängder av skummande saliv som de
sedan spottar på sin rygg. Vid dessa tillfällen gör igelkotten olika kroppsrörelser som för
människor känns konstigt. Det är inte helt klarlagt vad som orsakar och vad som är följden
till detta beteende. Uppförandet sker särskilt ofta när djuret vittrar ett ämne med intensiv lukt.
Därför antas att handlingen ska rensa igelkottens lukt- och smaknerver.

De flesta människor känner till igelkottens förmåga att rulla ihop sig till ett taggigt klot.
Vid denna procedur samverkar flera olika muskler i igelkottens kropp.
Det finns till exempel muskler vid varje tagg som reser taggen.
Igelkottar rullar inte alltid ihop sig när de känner sig hotade.
Ibland gömmer de bara ansiktet eller höjer bara taggarna på hjässan.

Igelkotten ligger i dvala på vintern, men vaknar ibland.
Under tiden med mindre tillgång till föda sover djuret fem till sex månader
i ett skyddat klotformigt bo eller i högar av kvistar och löv.
Artens ämnesomsättning är starkt reducerad under tiden.
Kroppstemperaturen sjunker från cirka 36 till 8 °C, andningsfrekvensen ligger vid en till två
gånger per minut och hjärtat slår ungefär fem gånger per minut.
Under vinterdvalan förlorar igelkotten mellan 17 och 26 procent av sin vikt.
För att överleva vintern måste djuret väga minst 500 gram innan vinterdvalan börjar.
När lufttemperaturen är 15 °C vaknar igelkotten.






Igelkottarnas parningstid börjar redan vid slutet av april eller i maj och sträcker sig fram till augusti.
Hanar vandrar långa sträckor under letandet efter en hona som är beredd till parning.
Hittar hanen en hona som han antar är parningsberedd går han med stort tålamod runt honan.
Är honan inte intresserad vänder hon bakkroppen med uppåtriktade taggar mot hanen.
Hon slår även mot hanens huvud under flåsande och gnällande läten.
Rörelserna som igelkottarna uppvisar under dessa ”strider” är så påfallande att de ibland betecknas som ”igelkottkarusell”. Dessa karuseller kan pågå flera timmar.
När en annan hane lägger sig i tvisten, utnyttjar honan oftast hanarnas rivalitet till att fly.

Trots taggarna använder igelkottar den parningsställning som är vanlig för de flesta däggdjur.
Hanen bestiger honans rygg. Honan pressar under parningen kroppen mot marken och håller
samtidigt taggarna tätt intill kroppen. Själva parningsleken pågår flera timmar med några vilopauser.
Om hanen efteråt bestämmer sig att stanna i honans närhet blir han kort före förlossningen
bortdriven med bett. Vanligare är att hanar kort efter parningen lämnar honan för att leta efter
andra honor som är parningsvilliga.

Efter dräktigheten som varar i ungefär 35 dagar föder honan mellan juni och september
sina ungar. De flesta ungarna föds i augusti.
Som boplats används ett stort bo av torrt gräs, gammalt löv och mossa som byggs cirka en
dag före förlossningen. Ofta utnyttjas ställen som är skyddade för regn som håligheter i träd,
täta rishögar, högar med trä, eller hålrum under stugor eller lådor.

Igelkottar väger vid födelsen mellan 12 och 25 gram och har ögonen och öronen förslutna.
En hona som känner sig störd vid förlossningen lämnar sina ungar eller kan till och med äta dem.
Först efter en tid ändrar hon sitt beteende vid störningar och bär sina ungar till ett annat bo.
Nyfödda igelkottar har cirka 100 vita taggar, som i början är inbäddade i djurets rosafärgade hud.
Redan under de första veckorna växer allt mer taggar med den typiska brun-vita färgen.
Ungefär 14 dagar efter födelsen öppnar igelkottar sina ögon för första gången och efter cirka
21 dagar får de sina mjölktänder. Dessa byts efter två till tre månader stegvis till blivande tänder.
När ungarna är över tre veckor gamla lämnar de ibland sitt bo för att leta efter föda.
Efter ungefär sex veckor sluter honan att ge di.
Vid denna tidpunkt väger ungdjuren mellan 200 och 250 gram.
Efter ungefär nio månader blir ungarna könsmogna.

I Nord- och Centraleuropa föder igelkottar vanligtvis bara en gång om året.
Förlorar de den första kullen kan de på sensommaren föda nya ungar, men för
dessa ungar är chansen liten att de överlever vinterhalvåret. Dessa har vanligtvis inte
tillfredsställande fettreserv för att vakna från vinterdvalan.
I varmare delar av utbredningsområdet har igelkottar möjligheten att uppfostra två kullar om året.
Ungarnas antal i kullen varierar mellan två och tio. I genomsnitt kommer fyra eller fem ungar till världen.
Allmänt har honor av igelkottar inte tillräcklig mängd mjölk för mer än fem ungar.
Är vädret för kallt eller för torrt så att honan inte hittar tillräcklig föda, är även den
genomsnittliga kullen hotad. Den brittiska igelkottexperten Pat Morris uppskattar att en hona lyckas
uppfostra bara två till tre ungar per år.






Även när igelkotten är helt ihoprullad är den inte fullständigt skyddad mot fiender.
Till igelkottens naturliga fiender räknas rovdjur som mårdar och rävar.
Kungsörn och berguv har tillräckligt långa och kraftiga klor för att döda en igelkott när den
är helt ihoprullad. Även grävlingen har den styrka som krävs för att öppna en ihoprullad igelkott.
Berguv och grävling är därför i Centraleuropa de största fienderna för igelkotten.

Sjuka igelkottar och djur som drabbas av svält saknar vanligen förmåga att helt rulla ihop sig.
Dessutom letar hungriga igelkottar på dagen efter föda. Dessa individer blir ofta byte
åt mård, iller eller vildsvin och måste uthärda attacker av kråkor och skator.
De hotas ibland även av tamhundar.

Igelkotten lider i stor utsträckning av parasiter.
Ektoparasiterna utgörs huvudsakligen av loppor som ”igelkottloppan”, fästingar och andra kvalster.
Allmänt gäller att igelkottar som lider svält är känsligare mot parasiter än mätta individer.
Hungriga igelkottar kan till och med dö av dessa snyltdjur.
Angående infektionssjukdomar spelar salmonella en större roll.
Däremot drabbas igelkotten mycket sällan av rabies och den överför inte heller mul- och klövsjukan.


Hittills saknas den information som krävs för att ge ett tillfredsställande svar angående igelkottens
livslängd. Det är bevisat att igelkottar i naturen har blivit sju år gamla.
I fångenskap har igelkottar nått en ålder på över tio år. Däremot når bara ett litet fåtal av alla nyfödda
ungar en liknande ålder. Det har visat sig att dödligheten hos unga igelkottar är mycket hög.
Av en kull med fem ungar dör vanligtvis ett ungdjur innan det kan lämna boet.
Av tio ungar överlever bara ett eller två det första levnadsåret.
Av de kvarblivande ungarna blir bara 50 procent äldre än två år.






De största hoten för igelkotten utgörs av förändringar i djurets levnadsområde som har åstadkommits
av människan. Till exempel dödas i Tyskland varje år 500 000 igelkottar på landets olika vägar.

I flera regioner blev igelkotten sällsynt på grund av bebyggelse och lantbruksmetoder som kräver större ytor. Förstöringen av igelkottens habitat har även medfört isolering av de olika populatiolner.
Exempelvis kan igelkotten i ett visst område förekomma med flera exemplar men den saknar
däremot förmåga att para sig med individer från ett annat område som bara ligger på andra sidan
av en trafikled. Dessa grupper blir mindre friska och förlorar motstånd mot sjukdomar på grund av
det uteblivna genutbytet. Populationerna blir på så sätt lätt offer för epidemier.

Uppskattningar angående igelkottens bestånd saknas i de flesta europeiska länderna.
IUCN listar inte igelkotten bland de hotade arterna, men djuret är rödlistat i olika europeiska
stater eller delstater.

I de flesta europeiska länder är det förbjudet att fånga eller döda igelkottar.
Undantaget är sjuka och sårade igelkottar, unga osjälvständiga igelkottar som har förlorat sin
moder och igelkottar som lider av svält under sensommaren så att det är osannolikt att de
överlever vinterhalvåret.
För personer som har mindre kännedom om djuret är det oftast svårt att bedöma om en
igelkott är sjuk eller skadad respektive om en unge redan är självständig eller inte.
Om en igelkott under dagen vistas i ett oskyddat område är det inte självklart att den behöver hjälp.
Oftast krävs längre observationer för att bedöma situationen rätt. Unga igelkottar behöver bara
hjälp när de under högsommaren väger mindre än 200 gram och när de under loppet av en timme
inte får sällskap av ett vuxet djur.
Vid slutet av september ska en ung igelkott minst väga 450 gram; en lägre vikt är (enligt undersökninga
r av Pat Morris) ett säkert tecken på att igelkotten inte har någon chans att överleva vintern.
Bara under dessa förutsättningar är det rimligt. att vårda igelkotten i sitt hem tills det under våren
är möjligt att återlämna den till naturen. Man kan tala med en veterinär eller en hjälporganisation
för igelkottar innan man inleder vården. Igelkotten är inte heller något sällskapsdjur och det krävs
kännedom om ämnet, tålamod och pengar för att lyckas med uppgiften.