Honungsgrävling......
Honungsgrävling är ett rovdjur i familjen mårddjur som förekommer i Afrika och Asien.
Trots namnet räknas arten inte till de egentliga grävlingarna (Melinae) utan till en
egen underfamilj, Mellivorinae.
Pälsen har en kännetecknande svart-grå-vit mönstring.
Den övre delen från bakhuvudet till svansens rot är vit eller gråvit. Genom en skarp gräns
skiljs den undre delen som är svart. Även ansiktet och extremiteterna är svart.
I några afrikanska skogsområden finns dock individer som är helt svarta.
Extremiteterna och svansen är i jämförelse med kroppen förhållandevis korta.
Vid de främre fötterna finns skarpa klor.
Den relativt tjocka huden hänger löst på kroppen.
Huvudet är brett och har en kort och spetsig nos samt små ögon. Djuret saknar yttre öron.
Grävlingen får som vuxen en kroppslängd på mellan 60 och 77 cm och svansen kan
öka totallängden cirka 20 till 30 cm. Hanar är oftast lite tyngre än honor och når en
vikt mellan 7 och 13 kg.
Honungsgrävlingar är huvudsakligen aktiva på gryningen eller på natten.
I regioner långt ifrån civilisationen och områden med kyligt klimat kan de
vara aktiva även på dagen.
Som viloplatser använder de oftast egna utgrävda lyor.
Dessa är vanligtvis mellan en och tre meter långa och slutar i ett litet rum.
Ibland bor honungsgrävlingar i naturliga grottor, håligheter i träd eller bon som
byggts av andra djur. En individ har oftast flera viloplatser i sitt revir.
På grund av att de vandrar långa sträckor, bor de sällan två efterföljande dagar i samma lya.
Sin föda hittar de huvudsakligen på marken.
Ibland klättrar de även i träd, särskild när de letar efter honung.
Som de flesta mårddjur lever honungsgrävlingar huvudsakligen ensamma.
Ibland påträffas dock mindre grupper som består av en familj, ett par eller några hanar.
De har jämförelsevis stora territorier som omfattar flera kvadratkilometer.
Honungsgrävlingar betraktas som mycket aggressiva och de har därför, undantaget
människan, nästan inga fiender.
Förutom under buken har grävlingen en tjock hud som effektivt skyddar djuret mot angrepp.
Grävlingen använder även sina kraftiga främre fötter med dess långa klor samt tänderna som försvarsredskap.
Dessutom har de möjligheten, likt skunkar, att spruta en illaluktande vätska från sina
analkörtlar när de blir attackerade. Det finns berättelser att honungsgrävlingar har kämpat
med djur som i storlek som en buffel.
Honungsgrävlingar är till största delen köttätare och jagar däggdjur som gnagare eller
ungdjur av större arter som rävar eller antilper.
Dessutom står fåglar och deras ägg, reptiler (bland annat mindre krokodiler och giftormar),
groddjur, as, insektslarver, skorpioner och andra ryggradslösa djur på matsedeln.
Växtdelar äter honungsgrävlingen bara av i mindre mängder då i form av frukt, bär eller rötter.
Omtalat är artens förkärlek för honung, som gett djuret sitt namn.
Det finns olika uppgifter om dräktighetens längd.
Det beror troligtvis på att äggen, som hos flera andra mårddjur, vilar en tid efter befruktningen.
Mellan parningen och födslen går det normalt fem till sex månader men den
egentliga dräktigheten borde vara kortare.
Kull brukar bestå av två till fyra ungar som tillbringar sina första veckor i en lya som
polstrats med torra växtdelar. Ungarna stannar jämförelsevis länge, ibland över ett år, hos honan. Livslängden i naturen är inte känd, men djuret har i fångenskap levt till en ålder på 26 år.
Trots artens stora utbredningsområde är den, på grund av de stora reviren,
synlig förhållandevis sällan. Människor betraktar grävlingen ofta som plåga då den
öppnar bikupor och på grund av att den kan smyga in i hus och döda höns.
Förföljelsen med giftbete eller fällor har medfört att artens bestånd minskat i några regioner,
till exempel Sydafrika. Allmänt räknas dock inte honungsgrävlingen till någon hotad art.
Trackback
