Bena som gelé.......
Jag har ju varit iväg och hälsat på Johanna med familj, med Anette.
Innan vi skulle dit, så sa Anette att dom hade skaffat sig en hund, på prov, idag.
Anette vet ju att jag är jätte hundrädd, så hon ville förvarna mig.
Hon sa att Johanna hade sagt att det var en liten hund.
Jag var väl inte förtjust i tanken på att behöva träffa en okänd hund.
Men jag tänkte att om det är en liten hund, så kanske det går ändå.
I värsta fall så är det ju enklare att mota en liten hund, än en stor.
Men den lilla hunden var inte så liten, så som jag hade inbillat mig.
När Johanna öppnade dörren för oss, så höll jag på att "dö"!
Hjärtat gjorde volter i bröstet och dunkade 100 gånger fortare, än annars.
Benen kändes som gelé.
DÄR i dörröppningen står en "kamphund"!
Dom är jag ju LIVRÄDD för!!!!
Varför jag skriver kamphund, är för jag vet inte vad det var för ras, men
att den tillhör den så kallade "kamphunds familjen".
Stort huvud och rena muskelpaketet i kroppen.
Fy faaaan, vad rädd jag var!!!
Johanna försäkrade att det var en snäll hund. Men det hjälpte inte mig.
Jag sa att jag vägrade komma in. Jag vågade helt enkelt inte.
Men då erbjöd sig Johanna att ha hunden kopplad och hålla den ifrån mig.
Ja, med nöd och näppe vågade gå in... men det var svettigt och hemskt.
Studerade hunden hela tiden, som var lugn och gjorde ingen större väsen av sig.
Så till slut gick jag med på att dom kunde koppla loss den, men att
dom fick INTE låta den komma nära mig.
Och det gjorde den väl inte...för den struntade i mig.
SKÖÖÖÖNT!!!!
Annars är alla djuren runt mig, för dom känner ju att jag är rädd för dom.
Och av det blir jag ju ännu mer orolig och rädd av.
Men som sagt. Denna hund brydde sig inte om mig...inte i alla fall
vad den visade. Men jag satt på nålar hela tiden och hade uppsikt
på vart hunden var. Jag kunde inte slappna av alls.
Så det var lite jobbigt att vara på sin vakt hela tiden och spänd och rädd.
Så när vi väl gick hem, så var det som om luften gick ur mig....eller som
om en spända bågen som brister.....
Innan vi skulle dit, så sa Anette att dom hade skaffat sig en hund, på prov, idag.
Anette vet ju att jag är jätte hundrädd, så hon ville förvarna mig.
Hon sa att Johanna hade sagt att det var en liten hund.
Jag var väl inte förtjust i tanken på att behöva träffa en okänd hund.
Men jag tänkte att om det är en liten hund, så kanske det går ändå.
I värsta fall så är det ju enklare att mota en liten hund, än en stor.
Men den lilla hunden var inte så liten, så som jag hade inbillat mig.
När Johanna öppnade dörren för oss, så höll jag på att "dö"!
Hjärtat gjorde volter i bröstet och dunkade 100 gånger fortare, än annars.
Benen kändes som gelé.
DÄR i dörröppningen står en "kamphund"!
Dom är jag ju LIVRÄDD för!!!!
Varför jag skriver kamphund, är för jag vet inte vad det var för ras, men
att den tillhör den så kallade "kamphunds familjen".
Stort huvud och rena muskelpaketet i kroppen.
Fy faaaan, vad rädd jag var!!!
Johanna försäkrade att det var en snäll hund. Men det hjälpte inte mig.
Jag sa att jag vägrade komma in. Jag vågade helt enkelt inte.
Men då erbjöd sig Johanna att ha hunden kopplad och hålla den ifrån mig.
Ja, med nöd och näppe vågade gå in... men det var svettigt och hemskt.
Studerade hunden hela tiden, som var lugn och gjorde ingen större väsen av sig.
Så till slut gick jag med på att dom kunde koppla loss den, men att
dom fick INTE låta den komma nära mig.
Och det gjorde den väl inte...för den struntade i mig.
SKÖÖÖÖNT!!!!
Annars är alla djuren runt mig, för dom känner ju att jag är rädd för dom.
Och av det blir jag ju ännu mer orolig och rädd av.
Men som sagt. Denna hund brydde sig inte om mig...inte i alla fall
vad den visade. Men jag satt på nålar hela tiden och hade uppsikt
på vart hunden var. Jag kunde inte slappna av alls.
Så det var lite jobbigt att vara på sin vakt hela tiden och spänd och rädd.
Så när vi väl gick hem, så var det som om luften gick ur mig....eller som
om en spända bågen som brister.....
Kommentarer
Trackback
